Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera…
Jag vet inte om det är bra eller illa… men den lilla lärkan grå är inte lika svår att observera längre som på Birger Sjöbergs tid (citatet ovan från “Den första gång jag såg dig”, ur Fridas bok, 1922). Teknikens under… Ingår väl i avförtrollningen av världen (Die Entzauberung der Welt, Max Weber, kring förra sekelskiftet), kan jag tro. Aber sheiße das Gleiche (skit samma), jag tycker det är magiskt ändå! Lärksången, menar jag. Inget sinnesintryck ger mig sådant intryck av vår (VÅÅÅR!) som sånglärkans jublande sång däruppifrån… Och den ska pågå ständigt, som ett ackompanjemang till allt det andra som händer när livet återvänder i april. Det gjorde den också för inte så länge sen, men nu är 80 procent av de svenska sånglärkorna borta, i det moderna jordmissbrukets tecken. Men i kärnbiotoperna finns den kvar, som på Morups Tånge, strax norr om Falkenberg. Så här låter den: