Jomenvisst, det är man inte bortskämd med nuförtiden! Att få lyssna på levande musik med publik i dessa corona-tider… Det var dejligt…
Gick av stapeln i Unnaryds hembygdspark, av alla ställen. Visste inte mycket om Trio Wolski på förhand. Men wow! Vilka musikanter! Otroligt skickliga på sina instrument: dragspel, fiol och cittern/bellmansluta, och samspelta till max. Repertoaren bestod av traditionell folkmusik i nutida, egensinnig tappning. Göttigöttgött…
Och så här kunde det låta; inledningen till den här låten, Wooden Shoes, är ju sketahäftig, helt i min smak:
Skön miljö också, Unnaryds hembygdspark. Det var gammaldagsmysigt, men utan bismak av åldersmultnande museum. Levande var det, engagerat, aktiva ungdomar som skötte ruljangsen… Liten utställning också, med aktuella coronainspirerade alster.
I förrgår gjorde jag ett besök vid Hornborgasjön, berömd för sitt fågelliv. Och visst fanns det massor av fåglar att se i och över den vidsträckta sjön. För första gången i mitt liv skrämde jag upp en havsörn. Den flög upp från toppen av ett träd som jag stod vid roten av. Har sett havsörn på mer eller mindre långt håll många gånger, men aldrig i närkamp på det här viset.
Och så skrämde jag och blev skrämd av två vildsvin, ett vuxet och ett halvvuxet. Marken vid Ore backar, där jag höll till, såg ut som vore den bearbetad med en jordfräs – uppbökat överallt. Man har ju hört att dessa vilda svin kan bli rejält förbannade på en om man kommer i närheten av deras ungar, så ja vurta fälle någorlunda skrajsen när jag fick syn på dem och de på mig. Men de bara grymtade till och skuddade sen stoftet av sina fötter och drog iväg med en sjuhelvetes fart.
Dock, det var insekterna som upptog det mesta av mitt intresse den här dagen. Det näst intill vimlade av trollsländor t.ex. Två arter dominerade, en egentlig trollslända – håller alltid sina två vingpar utfällda när de landar och sitter still, här troligen en svart ängstrollslända, och en flickslända – fäller in sina vingar utmed bakkroppen när de sitter, i detta fall en blå flickslända, eventuellt en spjutflickslända. Så här såg de ut (återigen: högerklicka gärna på bilderna och välj “visa i nytt fönster/ny flik”, så kan ni se bilderna i större format):
Svart ängstrollslända (tror jag)
Intressant sexställning…
…eller hur?
Blå flickslända
Hade också nöjet att fota en gryllande grann gräshoppa, samt en vitfläckad guldvinge i min favoritfärg, brandgult.
I början av september 2018 tillbringade jag ett par veckor hos amerikanska vänner i Door County, Wisconsin. De har ett sommarställe där, alldeles vid stranden av Lake Michigan. Ljusspelet över himmel och vattenspegel upphör aldrig att fascinera. Jag hade föresatt mig att följa soluppgångens skiftningar dag för dag, och fick ofta känslan av att vågorna mot klipporna talade till mig; ibland viskande småvågigt, andra dagar i våldsamma bränningar. Därur kom texten till låten Finnas till:
Små vågor viskar mig
Talar i vatten
Stjärnor stämmer in
I stjärnljusa natten
Vad är det dom vill?
Varför inte tiga still?
Om hur vemodligen
Sorgesamt
Fnnas till?
Och solen är ensam
Och månen likaså
Han vet, inte hon
Så svårt att förstå
Lyssna: Nu upphörde ett hjärta att slå…
Ett fortsatte
Att gå
Och gå och gå…
Väldiga vågor
Vräker mot stranden
Slår med sin vrede
Tålmodiga landen
Hamrar sitt budskap
Obönvekligen in
Om den kärlek som var vår
Som var din
Som var min
Och solen är ensam
Och månen likaså
Han vet, men inte hon
Så svårt att förstå
Men lyssna: Nu slår två hjärtan samman ändå
Ja, nu bultar de tillsammans båda två
Små vågor viskar mig
Talar i natten
Stjärnor stämmer in
I stjärnljusa natten
Jag vet vad dom vill
Dom vill inte tiga still
Om hur underbart
Härligt ljuvligt
Finnas till
Finnas till
…kan det inträffa att man inte har så mycket att tillägga. Och ja, försåvitt man inte har något att säga, torde man göra bäst i att tiga.
Ergo tills vidare endast följande lilla Alf Henriksson-poem:
Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.
Plus en bild på nyss i Öregrund inmundigad pinfärsk strömming från Ålands hav, ackompanjerad av källarsvalkad humlebrygd från Mariestad:
Minns att farsan vid nåt tillfälle menade på att det inte va lönt att plantera nån häck eller träd eller vad det nu va som skulle planteras, eftersom han snart skulle dö i vilket fall som helst. Nä men farsan, sa jag, du ska väl inte leva som om var dag va den sista? Man måste leva som om var dag va den första, sa jag, och låtsades va levnadsklok som fan. Den som planterat ett träd har inte levat förgäves, kinesiskt ordspråk, carpe hela jäkla dan (o natten med, för den delen), osv osv. Jo jo, det låter sig sägas, det där. Inte lika lätt att leva upp till alla gånger. Alltnog, av det där blev en liten låt sisådär tio år senare:
Kompbilderna mestadels hämtade från New Orleans, vid tiden för Mardi Gras, februari 2016.
Att leva som om var dag var den sista -
låter desperat
Som vore man rädd att mista
allt skräp man skrapat ihop
Som vore nåt mindre tillspillogivet
av att under en enda dag
girigt söka leva resten av livet
Nej, nej, mycket större då
att leva som om var dag var den första
Som om var dag var den första
Som vore det helt naturligt
att stiga med solen ur sängen och törsta
Att känna, ana, dansa sinnenas dans
här och nu, så alldeles nog
inte önska sig bort någonstans
Förundras över vardagens ting
som glimmar och blänker runt omkring
verkligen möta dom mänskor man möter
Ja, ja, att verkligen veta:
den som fortfar att leta
han finner
Han finner till sist det han söker
Var dag den första
Stiga med solen
och törsta
Var dag, varje dag
Den första, den största
Varje dag,
Varje dag dag dag
Att leva som om var dag var den första
Att stiga med solen ur sängen och törsta
Ja, ja, att verkligen veta
den som fortfar att leta
han finner till sist det han söker
Ers Undertecknad fortsätter sin strävsamma bana som modefotograf in spe. Nu har han åstadkommit 22 bilder där han med hjälp av Photoshop manipulerat eller bytt ut rörig bakgrund mot motivframhävande sudd, eller bokeh, som det heter i fotografiska kretsar. Bokeh (uttalas likadant som bouquet, men har ingenting med vin att göra) kommer från det japanska ordet boke, som betyder “oskärpa” eller “dis”.
Det var ju de vackra afrikanska kläderna och modellerna som skulle framhävas vid den där streamade kombinerade live-konserten och modevisningen, där jag fotade för några veckor sen (se blogginlägget Bildbehandling, 11 juni). De skulle inte behöva konkurrera med musikerna i bandet Kilimanjaro i bakgrunden. Ett par exempel till för att illustrera skillnaden:
Fler snygga bilder med Flora of Africas vackra kläder på Flickr.
Aktiviteterna på denna blogg har varit i avtagande på sistone. Jag kan bara beklaga alla besökare som tittat in men besvikna lämnat igen, utan att ha funnit något nytt. Vi får hoppas på bättring efter Midsommar. Här i alla fall en tröstebild i samklang med sommarens allra som skönaste flor:
Jo, jag befinner mig alltså nu söder om landsväg 101, mellan Malmö och Ystad, på söderslätt med andra ord. I den lilla byn Gessie här framlever sen en tid några av mina många barn och barnbarn sina dagar.
Tidigt på morgonen
blickar jag ut på
den slitna slätten
som stilla
tigande
drar mot horisonten
Den slitna slätten
Tidigt på morgonen
förbehåller jag mig rätten
att ge djävulen i
schlagerfestivalen!
Högtidligt,
högaktningsfullt
ge fingret åt dom som
anser mig galen!
Det där var ett utdrag ur en av mina låtar. Passar till utsikten (se nedan) men inte till stämningen. Här är ett liv och ett kiv, precis som det ska vara när småfolket är med i leken. Åldersintegrationen är näst intill maximal: från 8 månader till nästan 70 (år då alltså).
Än så länge är det lugnt. Klockan är blott sju, och endast farfarstomten är vaken. Därute lyser solen över slätten, och de ostliga vindarna blåser coronavirusen över till danskarna.
