Min Blogg

Det är något speciellt med ormbunksväxter. De ser uråldriga ut, får mig att associera till fossil. De här bilderna la jag just ut på Instagram, vill inte undanhålla bloggens läsare dessa njutningar:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Brutus Östling, känd fågel- och djurfotograf, har lärt mig vikten av en en ren, gärna oskarp bakgrund för att framhäva motivet. Jag lyssnade på honom vid en fotokväll på Abecita Konstmuseum och köpte då också hans prakthandbok: Konsten att fotografera fåglar och andra djur. Bakgrunden är nästan lika viktig som motivet, om bilden ska bli bra. Köper man ett finare objektiv till sin systemkamera vill man försäkra sig om att linsen har en fin “bokeh”, dvs. en tilltalande ofokuserad bakgrundsteckning.

När jag gick min vanliga förmiddagspromenad häromdagen tog jag med mig min Nikon D850 inklusive ett 300 mm teleobjektiv. Jag har ett flertal “gluggar”, som det heter, men tar oftast bara med mig någon enstaka, och fotograferar sedan utifrån de premisser som då ges. En av de faktorer som påverkar möjligheten att skapa en sån där suddig bakgrund är just brännvidden på objektivet; ju längre brännvidd desto lättare att renodla bakgrunden. Nu blev det så den här gången att jag gick in för att tänka extra mycket på bakgrunden. Egentligen fanns det inte mycket intressant att fotografera, tänkte jag först när jag gick hemifrån; bara denna tråkigt jämngröna vardagsnatur som jag ser dagligen. Men det visade sig vara ett feltänk; med rätt 300 mm:s bildögon påkopplade och med bakgrunden i fokus hittade jag en hel del av intresse. Se bara på några vanliga brännässlor:

• 

• 

• 

• 

Fler exempel på bakgrundsframhävda motiv från samma promenad finns på sidan Mina Bilder.

Tillbringade nyligen några dagar hos goda vänner i en stuga på Värmdö, Stockholms skärgård. Det är tveksamt hur mycket vännerna uppfattade av min närvaro, eftersom jag ständigt sågs krypa på jakt efter insekter, med den feta kameran i högsta hugg. Här är några av mina bildjaktbyten (högerklicka och välj “Visa bild”, så blir bildformatet större och maffigare):

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Fler naturbilder från samma fototillfälle för den hugade finns på Flickr.

Jag är en ganska god ornitolog/fågelskådare; har ju skådat fågel sen 1962. Men där tar egentligen de djupare kunskaperna om djuren i naturen slut. Är t.ex. mycket klen – än så länge! – som entomolog, spindelexpert, m.m. Mina herpetologiska kunskaper (om groddjur och kräldjur alltså) är i det närmaste obefintliga. Men jag vill gärna lära mig mer, inte minst om det jag är dålig på (jfr krönika i Borås Tidning, 15 juli 2020: Envetenhetens triumf). Tills vidare bloggar jag tre bilder på en hittills oidentifierad groda/padda:

• 

• 

• 

Tyger, Tyger burning bright
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?

[...]

William Blake, Songs of Experience, 1794

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig [liggande i sängen] förvandlad till en jättelik insekt…

Allt prat om bildningsbrist och förflackning är grovt överdrivet. Se bara här hur mitt barnbarn Astrid, som har en tysk mamma, redan vid nio månaders ålder icke aktar för rov att, vart hon än färdas med sin kärra, alltid medföra den rejält tilltagna volymen Das grosse deutsche Gedicht-Buch, utifall poetiska behov av något slag skulle uppstå:

De här bilden förbryllade mig:

Jag tänkte: Är det ingen skräddare eller? Den har ju åtta långa ben, inte fyra. Är det nån sorts spindel kanske? Men sen studerade jag bilden lite noggrannare, och insåg plötsligt: Nämen, det är ju två skräddare, inte en! Och de är säkerligen inbegripna i ett njutningsfullt (förhoppningsvis) skräddaresamlag! Varför skulle de annars sitta ovanpå varandra på detta viset? (Voffor gör di på detta viset?)

Första tanken, när jag insett vad det handlade om, var att censurera bilden i anständighetens namn. Men man torde dock också kunna uppfatta den som ren skräddarsexualupplysning, funderade jag. Och i så fall fyller den en informativ funktion och är inte skadligt upphetsande. Alltså: Håll till godo!

I morse begav jag mig på utflykt. Jag skulle cykla till en liten skogstjärn för att fotografera trollsländor, tänkte jag. För ett par år sen var jag på samma ställe, och då eldoradade det av trollsländor överallt. Nu blev det emellertid så att jag såg inte en enda. Däremot fanns det gott om skräddare som gick/sprang på vattnet. (Lustig kuriosa: Skräddare blir mest Water strider på engelska – men också Jesus bugs…) Så jag ägnade mig åt att fota dessa ytspänningsvirtuoser. Så här ser de ut:

De två bakre benparen är abnormt förlängda (antagligen utan att de anser sig vanskapta för det, tvärtom) och beklädda med små hår, vilket gör att de med lätthet kan utnyttja den s.k. ytspänningen och gå på vattnet. (Det främre benparet är mer normallångt – varför det, kan man ju undra? Tja, allt är ju i längden som det måste, så skit i det nu.)

Nu var det så, att det vid första påseende inte tycktes finnas något av intresse att fotografera vid denna tjärn (lystrar till det ståtliga namnet Hårsåsasjön på kartan), utom just dessa skräddare (syr dom nåt, eller?), vilket jag tog som en utmaning: Nog skulle jag lik förbannat hitta massor av fascinerande fotoobjekt ändå, eller hur så ta mig fan!!! Jag tycker ju om att i självprisande anda se mig som en kreativ fotokonstnär. Till verket bara!

När jag nu tänker efter (inte före, som Tage D rekommenderade) visar sig den vid tillfället kreerade fotokonsten sönderfalla i två avdelningar vid betraktande: 1) konkret skräddarekonst, som man inte kan vara säker på är konst överhuvudtaget, för den är tydlig och föreställande. Skulle kunna vara helt vanliga fotografiska bilder, faktiskt. 2) abstrakt skräddarekonst. Här kan man vara säker på att det är konst, för man kan inte riktigt se vad det föreställer; ofta lite suddigt också. Först ett par exempel på kategori 1:

• 

• 

Här kan vi notera att avsikten inte är att i identifikationssyfte avbilda ett par sorters gräs, utan fastmer att göra estetiskt intryck: Kanske är det att anse som “vackert”? Men det kan lika gärna vara fult som fan:

Frågan är: Kan detta verkligen ses som “konst”? (En ytterligare fråga kan vara: Spelar det verkligen någon roll om detta kan ses som konst eller inte?)

Då är det enklare med kategori 2. Här måste det väl vara frågan om konst; vad skulle det annars vara? Exempel:

• 

• 

• 

• 

• 

Men det är lite lurigt, det är det. För så fort man lägger till lite till en vanlig skräddarbild, så skulle den kunna förvandlas till konst, åtminstone i kategori 1:

Så var står vi nu, efter denna (o)intressanta diskussion? No sé, som spaniaken säger. Men ni kanske har några (o)intelligenta kommentarer till problemkomplexet (he he…) i fråga?

Hur som helst: På Flickr, i albumet World of the Water Striders kan ni se fler bild(l)iga/bildlika exempel på såväl skräddare i sig som konkret, respektive abstrakt, skräddarekonst.