Min Blogg

• 

• 

• 

En humla råkade idag bli träffad av ett krocketklot på Kransmossens krocketbana. Den uppehöll sig helt fredligt vid sidan av banan i akt och mening att suga ut det göttaste av vårens än så länge ganska få primörer. En av krocketspelarna (oklart vem den skyldige är; de skyller på varandra) drämde därvid till klotet (ej fullvikts-Dawson, men ändå) med full kraft. Klotet for av banan och träffade den lilla tungflygaren pang tjofs rakt i pladuskan. Hummelmor (alt. hummelfar; kön i skrivande stund okänt) tycktes lyckligtvis dock ej dödligt sårad. Hon (alt. han) lyfte blott mot den blå himlen och flög förnärmat sin väg.

Humlor i alla länder förenen Eder! Upp till kamp mot sapiens hänsynslösa marodörsfasoner!

Morgonhumla

Humlan mumlar sömnig
zum zum zum
vill dryga
ut sin sömn
så dum så dum
som tror sig kunna
flyga

För tung för tung
för zum zum zum
för vingar
små
att tumla rumla
runt i himmel
blå

Humlan fumlar zömnigt
tankspridd
zum zum zum
aaååå…..
vingar på tå
för hej å hå
å hur ska det gå?

Flyger ändå…

“Bättre två måsar i vattnet

än åtta gåsar i luften.”

“Aprilesnö är så go som fåragö”, sägs det. Jo jo, det låter ju sig sägas, men fy fan, rent ut sagt. Ruggeruskväder vill jag kalla det! Men vem bryr sig väl om vädret när man kan spela musik med goda kamrater? Det har gällt för mig den här helgen. J.T. & The Soggy Bees har gått samman för att spela in ytterligare tre nya låtar. I samband med detta sände vi också live en kvart från studion. Vi ville presentera vår liveinspelning The Hemgården Sessions.

Skulle det mot förmodan vara så att ni missat något av detta, så får ni här först länken till livestreamen från studion (331 har sett den hittills). Sen måste ni förstås också uppleva livekonserten från Hemgården (106 visningar i nuläget).

P.S. Nu finns låttexter till alla sex låtarna från The Hemgården Sessions på Låttexter-sidan. D.S.

Varför är jag så förtjust i den här bilden? funderade jag. Kan det vara nån sorts freudiansk, självbespeglande projicering helt enkelt? Är det mig själv jag ser, när jag stirrar på den avbrutna risgranen?

Eller är det så här mitt inre ser ut?

På lördag, 10 april, kl 17.45 närmare bestämt, har vi i bandet (vi har ingen mack ihop, men väl ett band; J.T. & The Soggy Bees, to be exact) bestämt oss för att försöka livestreama en snutt (15 min) från vår replokal. Ni har kanske nåtts av den evenemangsavisering som jag la ut på Soggys hemsida. Så här skrev jag där:

Välkomna till vår lilla minilivestream, direkt från replokalen! Vi berättar lite om vad vi håller på med, spelar kanske en liten unplugged trudelutt, samt presenterar vårt senaste projekt: The Hemgården Sessions; en liveinspelning vi gjort nyligen (utan publik tyvärr) av sex låtar, varav tre aldrig tidigare framförda offentligt. Länken till detta evenemang släpps direkt efter vår livestream!

Alla ni, mina kära bloggläsare, är naturligtvis alldeles särskilt välkomna att vara med på dessa begivenheter. Med absolut ensamrätt (än så länge) får ni här en länk till en liten aptitretare från vår inspelade “konsert” (citationstecknen motiveras av att vi förstås inte hade någon publik; det är ju det här viruset, ni vet…).

Lite abrupt slut där, om ursäkt för detta. Men, ingen fara, kolla in Soggys facebook-sida 17.45 på lördag, alternativt 18.00 om ni av någon outgrundlig anledning inte vill se vår livestreamfemtonminuterssnutt. Där får ni länken till The Hemgården Sessions i sin helhet.

Igår besökte jag naturreservatet Tränningen, ett par mil utanför Borås. Det ligger i den f.d. barrskogen. Reservatet omges alltså av granplantager eller kalhyggen. Det är något alldeles otroligt hur anskrämligt fult detta landskap har blivit! Lättnader från det skråpukliga monokulturella erbjuder ändå moss- och myrmarker. Blir det tillräckligt blött, så att träden växer dåligt och långsamt, och så att körning med stora skogsmaskiner omöjliggörs, då lämnas naturen i fred (än så länge…).

Tränningen är ett exempel på detta: mycket mossar och myrar med lågvuxna tallar. Delar i utkanten av naturreservatet består likväl av granplanteringar, som nu lämnats ifred, dvs. de gallras inte. Då stökar naturen gärna till det. Det är en utmaning att se det estetiskt intressanta i den risiga röran.

• 

• 

• 

Den här knäckta granstubben såg jag med estetiserande misärografiska ögon (ok, med hjälp av viss bildbehandling i efterhand förstås). Visst är den snygg!? Kan inte bestämma mig för om jag föredrar den med färginslag eller som svartvit (högerklicka gärna, och välj “Visa bild” för förstoring):

• 

• 

Till och med lite enkelt, naket blåbärsris kan bli vackert, med rätt belysning och med rätt bakgrund:

Men det absolut bästa med Tränningens naturreservat var tystnaden. Inga människoljud alls hördes. Knappt några fåglar heller i och för sig. Den här kanadagåsen ropade dock ängsligt ett tag när jag närmade mig. Det underströk snarast tystnaden ännu mer.

Men annars var det bara skogens sus som hördes. Jag fick associationer till hur det skulle kunna bli i framtiden när den pågående sjätte massutrotningen av levande varelser på Jorden har fått verka ett tag till. Vid det laget lär det också vara betydligt mindre gott om människor än nu…

När det börjar dåligt, så slutar det bra. Den frasen upprepades gång på gång på Kon-Tiki-flotten, i början av dess seglats från Peru till Polynesien 1947, under ledning av Thor Heyerdahl. Vattnet trängde längre och längre in i stockarna av balsaträ som höll flotten flytande. Om det fortsatte på det viset skulle flotten sjunka, det förstod alla expeditionsdeltagarna. Men, stockarna slutade suga upp vatten vid en given punkt, färden kunde fortsätta, och Kon-Tiki kunde fullborda sin färd när den nådde ön Raroria i Polynesien. Det som börjar dåligt har en benägenhet att sluta bra.

Likadant är det med påsken. Börjar sorgligt men slutar i glädje. Man bör därför aldrig önska Glad Påsk förrän tidigast på Påskaftons kväll. Dessförinnan passar ett allvarsamt “Må du du lyckosamt utstå Långfredagens långtråkighet” bättre.

Om varför den gula färgen kommit att förknippas med Påsken råder delade meningar. Kan ha att göra med den gula vårsolen, gula ägg-gulor, gula kycklingar… Eller är det kanske Mekonomen som är den gula påskfärgens källa?

• 

• 

• 

• 

• 

Det är bara några dagar sen förra vårvisan (Sök och du finner)… Men nu lyster mig plötsligt att lägga ut en till: Barn om våren! Har jag vårkänslor, måntro? Nja, ute är det rätt dystert, kyligt och duggregnigt just nu. Det är nog en fråga för analys. Men det är ett bra tag sen jag besökte nån psykoskrynklare (shrink på engelska) senast (ca 18 år sen), så jag vet inte. Jag har ingen aaaaaaning…

Det är nåt skumt med texten i den här låten också. Jag tänker på de där plötsliga utbrotten av städmani: Jag ska städa min lägenhet…? Vad är det frågan om? Flyktbeteende? Terapi? Nån sorts överslagshandling? Fåglar som blir attackerade av exempelvis en sparvhök utbrister ibland i ett slags “skuggsång”; de kurar livrädda inne i nån tät buske och sjunger lite vagt, tvekande. Helt fel beteende med tanke på den hotfulla situationen, typ. Kanske är det nåt liknande här: övermannad av näst intill skrämmande vårkänslor tar diktjaget sin tillflykt till den trygga städningen. Han tycks regrediera också: som ett tillkämpat lugnt och rastlöst barn om våren… Det finns ett tydligt inslag av barnslig protest över alltihop: Jag är inte med / jag smälter inte ned / jag slår inte ut / jag drar inte norråtut…

Barn-om-våren-text

Och låten låter så här: