Min Blogg

Jag var i Falsterbo i måndags (12 okt). Härligt att bli påmind om hur fantastiskt det kan vara att se dessa tusen sinom tusen individer (fåglar) dra den enda rimliga slutsatsen: Det är inte tillrådligt att vistas så här långt norrut (55 grader nordlig bredd) under vinterhalvåret. Alltså: Mot söder, mot söder! Eller åtminstone mot sydväst; Falsterbo är Sveriges sydvästligaste udde. De fåglar som flyttar dagtid följer landlinjerna; de undviker att flyga ut över havet så länge de kan. Följaktligen blir Falsterbo det förmodligen bästa stället att befinna sig på, om man vill vinka farväl åt majoriteten av våra “svenska” (?) fåglar för vintern (90 % flyttar, ca 450 miljoner, lämnar landet).

Man stirrar upp mot himlen (som var blå i måndags), och det är som en film som rullas upp: Ständigt nya fåglar som drar mot söder och sydväst. Just den här dagen var det mest kajor, råkor och ringduvor, men också tättingar, som bofinkar; och rovfåglar, som glador (ca 15 ex på en gång; här syns 6 av dem):

Jag hade bara mitt 500 mm teleobjektiv med mig, och det kan inte göra rättvisa åt mängden fåglar, eftersom synfältet blir så begränsat. (Att jag skulle kunna fotograferat med mobiltelefonen föll mig ö.h.t. inte in.) Men lika ofta som jag blickade upp mot den blå himlen drogs mina blickar mot de lågvuxna vresrosorna alldeles framför mig. Där huserade diverse småfåglar, en del av dem nattflyttare; de flesta ytterligt tveksamma inför att kasta sig ut över havet. Exempelvis den här gransångaren:

Eller den här blåmesen:

Häftigast var nog ändå den här lille gynnaren/krabaten/filuren:

Vad tänker han på, gärdsmygen? Planerar han för flygturen över havet (osäker på om det ska ske på dagen eller natten)? Tvekar han? Kanske lika bra att stanna, nu när klimatförändringen gör att det blir mildare och mildare vintrar här i Sverige? Äh, säkerligen tänker han på ingenting, lever i nuet (mindfulness). Lite mat kanske? Äta upp sig lite måhända, så man överträffar matchvikten på cirka 10g? Så man orkar bättre? En spindel till vore inte fel. Men tuff ska man vara, med stjärten i vädret:

När jag lämnar udden och drar mig mot fyren och min lilla leksaksbil (en 95-hästars Polo) knäpper jag på måfå en bild på de här orakade småttingarna i vassen:

Ser ni va de ä f’nåt?

Jag började fling-flingelingelingelinga på gitarr (kompa med tre ackord) cirkus 1968, om jag minns rätt. Mina kloka föräldrar skapade dessförinnan pianoinlärningsmöjligheter för mig i mycket unga år (12-årsåldern). Det gick bra ett tag, men pianokarriären stäcktes ändock i förtid, p.g.a. att min lärare (kantorn i pastoratet) i överambitiöst nit tvingade mig att spela verk av 1900-talskompositören Béla Bartók, något jag på intet sätt var mogen för – så jag slutade. Men vid 18 års ålder, 1968 m.a.o., härsknade jag till för att jag inte hade nåt att spela på. Pianot var för tungt och stort för att kunna flyttas till mitt inackorderingsrum i Gislaved. Så jag inhandlade en (bärbar) gitarr, en akustisk nylonsträngad. Med den kunde jag kompa Cornelis o Fred-låtar, antyda lite blues, m.m. Men mest blev det fling-flingelingelingeling-komp av tre-ackordslåtar. Såna finns det många av…

Blott cirka 40 år senare fann jag mig vara en del av ett korpcoverband: The Soggy Bottom Boys, som sen utvecklades till The Soggy Bottom Band (eftersom vi fick en kvinnliga bandmedlem). Ur detta föddes nu verksamma J.T. & The Soggy Bees, som så gott som enbart har mina egna låtar på repertoaren (J.T. står för Jörgen Tomas).

Under alla dessa år, städse featuring en akustisk gitarr på magen (senaste 10-15 åren en Martin-gitarr, crème de la crème)…

MEN NU HAR JAG BLIVIT MED ELGURA! En oändligt mycket finare sådan än jag förtjänar. För jag kan verkligen inte spela nåt vidare. Har aldrig lärt mig spela med plektrum (plektrumen kom alltid bort, då i min ungdom). Dock –jag haver lôvat att öva en timme om dagen det närmaste året. Föresatserna är de bästa– sen får vi la se hur det blir med resten… (flit, envishet, ihärdighet, jävlar anamma, etc.)

Har just sett David Attenboroughs (93) vittnesbörd efter ett långt liv. Det är en film med titeln “Ett liv på vår planet”. Den finns på Netflix, bl.a.

Se den, det är allt jag kan säga.

I mitt nyinhyrda torp hörs ingen glassbil, inte alls. Här hörs inga civilsatoriska ljud över huvud taget; inga bilar, inga sabla motorgräsklippare, inget folkligt, festligt fullsattpladder.

Det är bra.

Det enda som hörs är skogens sus; någon gång interfolierat av älgen Helge som mumsar nedfallna äpplen utanför huset i gryningen…

Ska sanningen fram (och det ska den) så har jag inte varit där mycket ännu. Och den gången jag var där så rök det in från öppna spisen hela tiden. Men det berodde på att jag inte lyckades öppna spjället på rätt sätt. Det ska jag bli bättre på, och då finns det ingenting som hindrar mig att utvecklas till en nutida Henry David Thoreau. Så här ser torpet ut:

Inte så märkvärdigt på utsidan, men inuti är det fint:

P.S. Tvivlar på att Henry David hade något tigerskinn i sin stuga vid Walden Pond. D.S.

Så här löd ursprungligen dikten om Avondale Motor Camp i Auckland, Juldagen 2016:

Greensleeves 
i automatiserad robottappning
hörs gång på gång
ödsligare än ödsligt
från den ambulerande
kundsökande
glassbilen.
För övrigt är Avondale Motor Camp
övergivet.


Juldag
i Auckland, 2016.

Här en fin inspelning av den gamla klassiska folkmelodin. Så fint lät det definitivt inte på juldagen den där gången. Men vemodet – detta mitt signum i här i världen – vemodet är detsamma. Lyssna bara:

Jag har den egenheten att jag kan bli fullständigt förhäxad av en låt. Då spelar jag den om och om och om igen utan att tröttna. Ibland är det bara frågan om en enda ton… Finns en en mycket blå sådan ton i Mahalia Jackson’s version av Silent Night t.ex. Men just nu är det det här musikstycket jag lyssnar på varje dag, och som ständigt finns med mig:

Can’t Find My Way Home är ursprungligen skriven av Stevie Winwood, och lanserades av gruppen Blind Faith 1969. Men för mig står Ellen McIlwaine’s cover-version i absolut särklass. Magiskt bra, om ni frågar mig.

Beröringspunkterna med följande lilla poem är många (tillkom för snart fyra år sen, under min jordenruntresa, reviderades idag). Titeln är densamma, om inte annat; Can’t Find My Way Home:

it’s greensleeves
– my heart of joy –
that in automated
robotized
version
stirrs
and drills itself
into my homeless mind

time and time again
the plaintive tune
is heard
blurted out 
by the ambulating
customer seeking
ice-cream van
the only IMO
identified moving object
to be seen

apart from that
avondale motor camp
auckland, new zealand
where i am
incidentally
residing
on this christmas day
A.D. 2016
is still and
deserted

what’s more
i’m wasted
and i
can’t
find
my
way
home...

Är hon/han stygg eller snäll?

En god vän såg något helt annat än jag i bilden av monstret och barnet i mitt förra inlägg. Hon har hjälpt mig att se det hon ser också. Nu undrar jag hur ni uppfattar monstrets aura och personlighet ifall jag beskär bilden så här?:

Här ser jag en liten gosse som bedjande sträcker ut armarna mot det knotiga men ömsinta monstret som fångat honom. Monstret sträcker halsen upp mot himlen och suckar vemodigt. Gossen tänker jag mig vara finklädd på 1700-talsvis; på huvudet har har en pudrad peruk…

Antar att ni ser detsamma…? Kolla inzoomad närbild:

Allt jag vet är att han tittade fram ur en totempåle i Rogens naturreservat, Härjedalen…

Ser ju ut att vara en bister jävel, men han gjorde oss inget ont, bara gav oss (onda) ÖGAT!

Men så ruskade han plötsligt på sitt väldiga huvud…! Jag blev rädd och hoppade bakåt, men hann ändå knäppa den här lite suddiga bilden (rörelseoskärpa):