Min Blogg

Tänk om skatan varit en sällsynt fågel. Då hade man upptäckt hur vacker den är…

Jo, förstår ni, det var så att jag idag for ut till Ljungås naturreservat. Det ligger åt Alingsås till, ca fyra mil från Borås. Detta reservat är till största delen situerat i norra halvklotets karga taigaskogsregion, dvs. fyllt med barrskog, jämförelsevis artfattigt. Åtminstone vad gäller fåglar, detta framstod med all önskvärd tydlighet per omgående. Tystnaden var ÖRONBEDÖVANDE! På gott och ont, naturligtvis. Det är väldigt skönt att slippa höra alla människoljud man ständigt omges av, nästan utan att vara medveten om dem; bilar, gräsklippare, högljudda homo sapiens… Men lite mer fågelljud skulle förstås inte skadat. Jag menar, im wunderschönen Monat Mai och allting, nog skall de väl kunna låta lite, de bevingade små liven – även om jag kommit upp för sent och dessutom glömt hörapparaten.

Jag rastade vid Kroksjön. Den ser ut så här, om ni greppar:

Alltså en typisk klarvattensgöl, en skogssjö. (Det rör sig faktiskt om skog här undantagsvis, inte om virkesåkerplantage, reservatet gör skäl för sitt namn.) Dylika vattensamlingar är normalt sett fattiga på fåglar. I Kroksjön idag befann sig fyra grågäss, det var det hela. Så småningom tillkom en drillsnäppa. Därutöver hördes faktiskt en groda, vilket fick mig att gå igång lite grand. Men inte mycket mer; en spillkråka underströk tystnaden, enstaka ringduvehoanden, taltrast långt borta…

Intog min medhavda vid sjöstranden. Den bestod av två skinksmörgåsar och ett äpple (alltså min matsäck, inte sjöstranden). Gott, hett kaffe från nyinköpt termos därtill. Jag njöt av tystnaden.

Men sen, vad göra? Min medfödda rastlöshet, som jag bekämpat i decennier, gjorde sig påmind. Jo, tänkte jag, jag skall anta utmaningen. Försöka finna motiv där till synes inga motiv finnes, göra intressanta bilder av ingenting. Koka soppa på en spik, med andra ord! I det följande redogörs för resultatet av mina strävanden. (Glöm inte högerklicksmöjligheten, för att förstora bilderna vid behov.)

Först blev det lite konstfoto, typ:

• 

• 

Sen föll min blick på en gammal tallkotte.

• 

• 

Några strån växte ju ändå i sjön.

Har ni smulat sönder några såna här mellan fingertopparna och känt den underbara porsdoften?

• 

• 

Och så gladdes jag åt att jag inte är pollenallergiker… Det lär vara 4-5 gånger mer björkpollen i år, jämfört med förra året.

• 

• 

Efter dessa minimalistiska njutningar återvände jag, trots allt något vederkvickt, till stadslivet och civilisationen.

I brist på annat till hands återstår blott att efter bästa förmåga koka soppan på den spik som finns att tillgå.

Har ni tänkt på hur vädret alltid överdriver nu för tiden? Tidsmässigt, temperaturmässigt, nederbördsmässigt… (‘-mässigt’ är ett praktiskt adverbbildande suffix f.ö.; det handlar alltså här om något vädret gör med tiden, temperaturen eller nederbörden). Om det regnar så regnar det så in i helvete, är det torrt så kommer det inte en droppe på hur länge som helst. Är det kallt o jävligt så förblir det kallt o jävligt tills man är helt slut. Eller motsatsen, hetta råder tills man blir totalt kräftkoktröd i ansiktet och har förbrukat sista svettdroppen. Har nån typ av väder satt igång så håller det på o håller på o håller på… Tar aldrig slut, verkar det som.

Så har det varit de senaste veckorna: Visserligen sol på dagarna, men överdrivet kallt för årstiden, torrt, isande nordan. Funderade ett tag på att citera Lars Wivallius Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr i föreliggande blogg.

Frågan är om dessa tendenser har med den rådande klimatkrisen att göra. En av den globala uppvärmningens effekter lär ju vara att den befrämjar extremväder av olika slag. Där det är torrt kommer det att bli torrare, där det är blött kommer det att bli blötare osv, säger vetenskapen.

Emellertid: Vad skiter inte våren i allt detta!? Eller något mer poetiskt uttryckt:

Vilka klimatkrisiga skäl vädret än må åberopa

Våren trotsar öppet allihopa

Knoppar sprängs och brister. Visst, det gör lite ont, men va fan… Blir det inte grönt så blir det väl rött. Fram skall bladen, ut skall de slå, till varje pris!

Livet är ett sorgearbete.

Den som inte förstår det

kan aldrig bli riktigt glad.

Det har Kristina Lugn sagt. Det är bra sagt, tycker jag.

Livet är en kamp minsann

och inget för en fjant.

Det inser Per, som insett har

båd’ Sokrates och Kant.

Det har jag sagt. I en hyllningsdikt till min gode vän Per, som nu tyvärr har gått till det land varifrån ingen återvänder (även benämnt de sälla jaktmarkerna i vissa kretsar). Det är inte heller så fruktansvärt dumt sagt, tycker jag.

Borde ha varit “When I was younger”, inte sant? Men nej, så heter inte låten med Billie Eilish. Jag lyssnade tidigt, tidigt i morse på lyssnarnovellen Missing People, av Karin Smirnoff, på SR play, Radionovellen/Radioföljetongen. Mycket suggestiv och gåtfull novell… Kan rekommenderas. Efter slutet på texten hördes en om möjligt ännu suggestivare sång, oemotståndlig om ni frågar mig. Så jag letade som en galning på nätet och fick reda på att det handlade om låten “When I Was Older”, av och med det relativt nya stjärnskottet Billie Eilish. Jag har inte lyssnat mycket på henne, men det är det många andra som har: Hennes mest populära låt, “bad guy”, har en miljard sjuhundrafemtiotvå miljoner åttahundrafemtioåttatusenfemhundrafyrtiotre (1 752 858 543) lyssningar på Spotify! Det är aningen fler än J.T. & The Soggy Bees har, så mycket kan jag säga.

Här är länken till When I Was Older, följt låttexten:

WHEN I WAS OLDER (Music Inspired By The Film ROMA)
Billie Eilish

When I was older
I was a sailor on an open sea
But now I'm underwater
And my skin is paler than it should ever be
Hmm

I'm on my back again
Dreaming of a time and place
Where you and I remain the best of friends
Even after all this ends
Can we pretend?

I'm on my, I'm on my back again
It's seeming more and more
Like all we ever do is see how far it bends
Before it breaks in half and then
We bend it back again

Guess I got caught in the middle of it
Yes I've been taught, got a little of it
In my blood, in my blood
Memories burn like a forest fire
Heavy rain turns any funeral pyre to mud
In the flood

When I was older
I was a sailor on an open sea
But now I'm underwater
And my skin is paler than it should ever be

I'm watching movies back to back in black and white, I never
Seen anybody do it like I do it any better
Been goin' over you, I'm overdue for new endeavors
Nobody lonely like I'm lonely and I don't know whether

You'd really like it in the limelight
You'd sympathize with all the bad guys
I'm still a victim in my own right
But I'm the villain in my own eyes, yeah

When I was older
I was a sailor on an open sea

Bara för detta ska jag se filmen Roma på Netflix ikväll, som alltså inspirerat till den här låten. Ska ju vara en rulle av mycket hög kvalitet, har jag hört.

Ljuset har nu till och med tagit sig ur tunneln och beblandat sig med lilla bäcken… (…som mot älven rinner, som mot stora havet rinner…).

Ser bra ut. På kort sikt i alla fall.

Genom att para ihop fågelbilderna med fågelsången uppnås två syften: 1) De som gjort quizet får den rätta raden (2 svar var helt korrekta f.ö., ett hade 5 av 8 rätt). 2) Ni som inte gjort quizet får chansen att lära er åtta fågelläten.

Visst är det underligt att det finns nåt överhuvudtaget? Fast det vore i och för sig lika underligt om det inte fanns nåt alls. Om det bara fanns tom rymd…
Tom rymd ja – va faen är det?! Och förutom vad det är för nåt så har vi ju frågan om hur det skulle kunna finnas? Tom rymd kan väl inte finnas? För att nåt ska kunna finnas måste det väl först va nåt, typ? Nä, jag tror jag kommer fram till att det vore ännu underligare om det inte fanns nåt än om det finns nåt.

Bara det faktum att jag tänker på’t och sitter här och knackar ner’et på datorn tyder ju utan tvekan på att det finns nåt.

Om i stort sett allt annat tänkte han ju idiotiska tankar, den där Descartes, särskilt dumt det där om att själen och kroppen var för sig, blott förenade genom ”tallkottskörteln”… Ha ha, aldrig hört nåt så urbota jävla dumt! Här snackar vi kroppsjälen, kroppslig andlighet och andlig kroppslighet om vartannat, ingenting annat.

Men det där om att ”jag tänker, alltså är jag till”, det var inte så förbannat dumt tänkt när man tänker efter. Och om jag är till, så finns det ju nåt ändå.
Då finns ju jag (va nu det är för nåt… jaget?), som sitter här och tänker alltså.
Och så fort det finns minsta lilla så kan man ge sig fan på att det finns en hel del till, runt omkring, så att säga.

Ålrajt, underligt eller ej, låt oss då säga att det finns en hel del, en massa, noga räknat, finns det.

Men sen finns det givetvis ingen som helst anledning att komplicera saker och ting ytterligare genom att fundera över hur dessa ting (liksom sakerna) kommit till! Då får vi ju genast återigen problemet med att det från början – lik förbannat! – inte skulle ha funnits nånting alls. Och så ska sen detta ingenting till på köpet plötsligt förvandlas till nånting!? Hur konstigt är inte det på en skala: att förvandla ingenting till nånting?

Och ja, blanda inte in nån gud eller annat hokus pokus i det hela!
(Kan jag säga, inom parentes, att om den rackarn, gud alltså, mot förmodan skulle ha funnits, så skulle jag då inte velat ha med’en å göra, inte på nåt vis. Han har i så fall ställt till med oceaner av elände i sin egotrippighet.)

Nog är det väl oändligt mycket lättare att tänka sig att allting alltid har funnits, jämfört med att tänka sig att nånting skapas ur ingenting?

Jo, så är det, påstår jag helt frankt, allting har alltid funnits. Sen förvandlas allting förstås hela tiden, antar nya former. Det ordnas och byggs upp, det bryts ner och hamnar i oordning. Allt detta uppbyggande och skapande
all denna nedbrytning och entropi, dessa förändringar, dessa rörelser är lika med liv (vad nu det är för nåt, noga räknat…) Totalt stillastående, total oföändring, vore lika med död. Nu är det således så att det finns nåt i världen (och inte så att det inte finns nåt). Detta som finns består av lika delar död och liv. Allt som lever är före detta dött, allt som är dött är före detta levande. Förändringar, växlingar – cirkelrörelser eller vågrörelser, javisst! Men linjära rörelser, nä nä nä, sånt är otänkbart i längden.

Så vad har vi (jag) då kommit fram till? Jo, att det finns en massa grejer. Och att alla dessa grejer alltid har funnits, även om dom förändras hela tiden. Det är en gåta att det är så men det vore ändå gåtfullare om det inte hade funnits nåt alls.

När man spelar golfkrocket – och än mer så vid utövande av spelformerna association croquet eller svensk krocket – inträffar oundvikligen små pauser då man väntar på sin tur, medan motståndarna slår sina (misslyckade) slag. Härvidlag har jag tagit mig före att lyssna på de allehanda skönsjungande fåglar som gör sig hörda kring Kransmossens friluftsområde. Våra bevingade vänner är rikligen representerade i den blandskog som omger krocketbanorna därstädes.

Nu har det fallit mig in att konstruera ett litet vidkrocketbananpausfågelquiz som bygger på ovanstående förhållanden. Uppgiften består av att para ihop 8 fågelbilder med 8 fågelläten; samtliga hörs och syns i anslutning till krocketstadion på Kransmossen. Håll till godo:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•