Min Blogg

Fulheten härskar inte oinskränkt, trots allt…

Stora delar av Borås omgivningar är, enligt min ringa mening, fula. De består av hyggen och virkesåkrar, inte av skog (se tidigare inlägg här på bloggen, samt på Flickr). Men detta gäller den dominerande barrskogen, med undantag för mossar och surdråg som inte lönar sig att exploatera. Undantagna är också mestadels de lövskogspartier som finns. Och i detaljerna finns alltid skönhet för den som har öga för det…

Här några intryck från dagens promenad (missa inte att högerklicka och välja “visa bild” för att se i större skala, om lust härtill finnes):

Kura gryning

Ligger i sängen.
Mediterar.
Andas,
fokuserar
på andetagen.

Därute går
novembernatten
långsamt över
i tveksam dag.

Sociopaten i Vita Huset ser ut att bli omvald.
Pizzerian där jag köper kebab i pitabröd med vitlökssås ibland
     har blivit pistolrånad.
Nära högskolan där jag jobbade i 14 år har en ”gängman” blivit skjuten 
     till döds.

Jag stänger världen ute.
Jag kurar gryning.

Novemberdagen

Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.

I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.

November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.

Kommentar

Det är mycket nu… mycket november. Det märks även här i bloggen, märker jag. Ja, november symboliserar verkligen gråsvart mörker för mig. Det är den värsta månaden på året, ljusmässigt sett. Förr kunde man ju trots allt hoppas på en del snö som lyste upp det hela, i den annars ännu soltimmefattigare december. Dessutom brukar ju julen infalla i december, vilket kan fungera uppmuntrande. Januari och februari är visserligen kalla och eländiga, men det går ändå åt rätt håll då; det blir ljusare och ljusare.

Men november… nä, inte många försonande drag där inte. Å andra sidan kan man bli väldigt nöjd om man trots allt lyckas använda en novemberdag på bästa sätt. Minns en gång när farsan och jag eldade ris en hel lång (fast kort), oavbrutet regnig novemberdag. Vi pratade och umgicks samtidigt som vi jobbade, märkte inte att vi blev blöta. Ja, man kunde ju hela tiden värma sig vid risbrasan vid behov, för den delen. Hög mysfaktor där.

Motsatsen till november är juni; ljus ljus ljus, övermåttan ljus. Kom att tänka på Harry Martinsons dikt Juninatten häromdagen, som ett tvärtom-exempel, typ. Den går så här:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Jag har alltid velat skriva en pendang (=motstycke, motsvarighet, make, parallell, spegelbild, tvillingstycke) till den dikten. Och det har jag gjort nu, som synes. Novemberdagen ovan tar sig förvisso vissa friheter, men följer i stort sett upplägget i Martinsons text – fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Resultatet blev väl inte så övermåttan tokigt ändå, om jag får uttrycka min ringa mening.

Novemberfluga

När jag stack ut nosen på min inglasade balkong i förmiddags
satt det en novemberfluga där.

Vi blev båda glada att se varann.

Hade de anatomiska förutsättningarna varit annorlunda
hade vi förmodligen gjort en high five.

Som det nu var, fick vi nöja oss med att för ett ögonblick
drömma oss tillbaka till den gamla goda tiden,
då det fanns massor med flugor, inte bara enstaka,
och då det inte fanns så fruktansvärt många
giftspridande invasiva människor överallt.

Det var en fin men lite vemodig stund.

Livestreamat

Om ni klickar på den här länken, kan ni lyssna in er på hur det lät när Demokrati utan gränser och Glokala Sjuhärad uppmärksammade FN:s 75-årsdag i Uddebo i lördags (24 okt). Från ca 12 min till 36 min spelar och sjunger Únderfúnder; också värda att kasta ett öra på.

Hey, I’m Makin’ Some Noise!

Upplevde en stund av lycka idag, när vi repade med Soggy (fullständigt namn: J.T. & The Soggy Bees). Det var mycket känslan i att lira elgura (se tidigare inlägg: Elguriana), känslan av att göra skillnad, att höras, att föra oväsen i form av ROCK’N ROLL! Jag är inget vidare med plektrum än, behärskar inte elgitarrens ljudmässiga möjligheter på något sätt, men ändå… Wow… Två nya låtar på gång dessutom; en tung, dystopisk (Fearless), en snabb och svängig som fan (Mirage). Dem kommer ni att få höra mer av vad det lider, var så säkra.

För att ni ska kunna ana hur det kändes idag (absolut inga jämförelser för övrigt!) och få ytterligare s.k. kött på de s.k. benen, här en länk till låten Ghosts, på Bruce Springsteens senaste album Letter To You:

Únderfúnder

Únderfúnder spelar igen! Det sker på FN-dagen i morgon, 24 okt kl 14, i Uddebo bygdegård. Vi ingår i ett program om “Global styrning”, organiserat av organisationen Demokrati utan gränser, i samarbete med Glokala Sjuhärad. Jag tror mig veta att arrangemanget också kommer att streamas på nätet. Missa inte detta! Exklusivt för denna bloggs läsare, här den troliga låtlistan:

  • Ge en sol (Ted Gärdestad)
  • All the Fish are Sleeping (J.T. Larsson)
  • Ge dig lä (Kari Bremnes, sv text J.T. Larsson)
  • Pingvin (J.T. Larsson)
  • Kallt kallt väder (J.T. Larsson)
  • Uppmuntran (Wolf Biermann)
  • Albatross (J.T. Larsson)

Till sist

Läste Olle Svalanders krönika i BT i fredags (16 okt). Jag har ofta gillat det han skriver skarpt, därför hajade jag till vid rubriken: “Tack för mig – lusten att skriva är borta.” Olle S är trött på känslan att skriva bara för att ropa på uppmärksamhet och bekräftelse, läser jag. Jaha ja, frågan inställer sig genast: Och varför driver du denna blogg, Jörgen L? Mja, ja, jo… Jag lämnar svaret därhän, tills vidare.

Förutom själva kröniketexten, som känns ovanligt ärlig och självutlämnande (ovanligt i krönikesammanhang, vill jag påstå), så finner jag den bifogade “faktarutan” suveränt fin. Den har rubriken “Till sist”, och lyder som följer:

Global uppvärmning, USA:s förfall, coronapandemin, ekonomisk kollaps, enorma flyktingtragedier vid Europas gränser, svält, kriget i Yemen, Kinas förtryck av sin befolkning, artutrotning, regnskogsskövling, skolkoncernernas rovdrift på den svenska skolan, utanförskapet, bostadssegregationen, de ökande klassklyftorna, politikens kantring mot höger och den förlorade solidariteten med flyktingar.

Vi har en del att jobba med, mina vänner. Låt oss sätta igång, efter kaffet.

Skulle kanske ändra på ordningen en smula, lägga till ett och annat, men annars finns det nog ingenting jag inte håller med om där. Får mig att tänka på ett annat citat (glömt vem som sagt det): Den som är optimist har inte studerat verkligheten tillräckligt noga.

Nåja, ändå fortsätter jag att skriva. Ja, jag envisas förvånansvärt nog med att ofta trivas ganska gott – i den lilla världen då, vill säga (vänner, personliga tilldragelser, former, färger, musik, poesi, bra fotboll…). Den stora världen är, med förlov sagt, fullständigt åt helvete. Avslutar med en bild som får symbolisera mina förhoppningar inför framtiden: