Min Blogg

För att inte anklagas för ålderism (def.: negativa föreställningar och diskriminering som baseras på en människas ålder; en relativt vanlig form av diskriminering i Sverige idag), så börjar jag med de äldre, med störst visdom och livserfarenhet, fortsätter med dem mitt emellan och avslutar med ungdomar och barn. Många av bilderna är tagna i Bhaktapur, en förort till Kathmandu, som jag besökte i januari 2014. Det var blott drygt ett år före den katastrofala jordbävningen i april 2015, som drabbade Nepal mycket hårt. (Glöm inte att ni kan högerklicka på en bild, och sen välja “Visa bild”, för att se den i större format.)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi måste synas på bild, annars har vi inte varit här! Så många gillaknapptryck som möjligt på feijan, vad skulle annars spela roll här i livet? Skulle vi ens finnas annars?

Just precis, vi sitter alla i samma båt. Och det kan vara bra att sitta i en båt, när havet stiger. Många människor i Bangladesh lever sina liv i båtar. Men inte alla, långt ifrån. Och om några decennier lär inte mycket av Bangladesh finnas kvar över ytan.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Fler bilder på människor och båtar i Bangladesh finns på Mina Bilder.

(Handlar alltså om fortsättningen av min kvinni- och människor-serie. Rubriken är ett citat från Hoola Bandoola-låten Dansvisa från anno dazumal.)

Det finns 7,8 miljarder homo sapiens på jorden. Det är en ökning på 212 procent, jämfört med de 2,5 miljarder som bebodde den blå planeten vid mitt födelseår 1950. Det tar bara drygt 4 dagar för oss att bli en miljon fler. Indien med sina 1,3 miljarder invånare är världens näst folkrikaste land, efter Kina (1,4 miljarder). Därför ser det ut så här på indiska tågstationer:

Men var och en av dessa många har precis samma grundläggande känslor och behov som vi .

Om vikten av ett leende:

• 

• 

Den färggrannaste murare jag någonsin sett:

Färgglada julballonger till salu i Kolkata/Calcutta:

Vad tänker hon på?

Kommer ni ihåg den flintskallige Kojak (Telly Savalas) med den ständiga slickepinnen? Ja jo, men då finns det andra slickepinnister som är gulligare:

I jämförelse med det fantastiska mausoleet Taj Mahal är människorna små…

Eller snarare: “(Kvinniskor) och människa”, typ. Eller kanske: “Människa på toppen” – på toppen av Ellmauer Haltspitze i Kaisergebirge (Wilder Kaiser, Tyrolen, Österrike), 2.344 meter över havet.

Första gången jag var på gång att bestiga denna bergstopp var nån gång på sextiotalet. Det sket sig, på grund av ösregn. Sen har jag försökt en 2-3 gånger till under årens lopp, men det har alltid varit något som förhindrat mig att nå toppen; regn, magsjuka, feghet, etc. Men i nådens år 2014 flinade lyckan mig i ansiktet. Det var dåligt väder natten innan; jag låg på min brits i Grutenhütte (1.620 m.ö.h.) och hörde hur regnet oavbrutet smattrade mot plåttaket strax över mig större delen av natten. Och jag tänkte: Nähä, det är kört. IGEN! Jag kommer aldrig upp på den där förbannade toppen. Jag får ge mig och gå ner till Kufstein i morgon bitti igen.

Men så, fram emot morgonen: Som genom ett under höjer sig molnen. Regnet upphör, solglimtar ibland. Jag kunde påbörja betvingandet av de 724 höjdmeter som skilde mig från toppen. Molnen finns där, över och under mig, men de stör inte, tvärtom. Så här såg det ut:

Ren klättring är det inte. Det rörde sig om en s.k. Klettersteig, förberedd för att underlätta för vandraren/klättraren med stegjärn, vajrar, osv. Men det är brant och farligt, definitivt inget för den icke svindel-frie:

Längst upp ligger nysnö (september månad). Här finns en nödskyddsstuga: Babenstuberhütte:

Och jag tvekar inte. Medveten om min otvivelaktiga dumdristighet som får mig att göra det här utan hjälm, utan karbinhake att haka mig fast i vajrarna med, och framför allt: att gå här Ensam! Att snubbla en enda gång kan betyda att störta 1.000 meter mot en säker död, och då spelar det ju i och för sig ingen roll om man är ensam eller inte… Men säg om man bara snubblar och stukar foten… Då är man illa ute. Ingen mobiltäckning här. Men jag bara kör över alla invändningar och går/klättrar vidare. Jag har ju för fan försökt ända sen sextiotalet! Ingenting får hindra mig nu. Och till slut:

Jag har nått toppen och tar en lite ansträngd selfie. Känslorna är starka, skönheten ögonbedövande:

• 

• 

• 

• 

Jag glömmer det aldrig. Och jag är fortfarande förvånad över att jag (normalt en feg pessemyra) kunde visa sådant MOD! Ofattbart… (Fler bilder från samma bragd på Flickr.)

Det här är Mora-Nisse:

Dvs. han heter Nisse och han bor i Mora. Men han röker hellre cigarrill än åker skidor, som ni kan se. Han befinner sig i Ha Long Bay-området i Vietnam, inte så långt från Hanoi. Jag befinner mig alldeles intill. Det var jag som tog kortet. Vi delade hytt på en turistbåt där i Ha Long Bay, och blev goda vänner.

Lite senare häckade vi i kuststaden Quy Nhon. Det var lågsäsong, får man förmoda, för vi var helt ensamma på en bar alldeles vid stranden mot Sydkinesiska sjön. Vi hade vandrat en bra stund, och tänkte att nu ska vi väl unna oss en riktigt god, törstsläckande och berusande god drink. Vi fick drinklistan till vårt bord. Listan var lång, och vi valde och tvekade länge innan vi bestämde oss. Tyvärr, fick vi veta, just den drinken var slut för tillfället, men kanske någon annan… Ja, vi valde något annat, men fick samma besked: Slut!

Det visade sig till sist att den enda drink som inte var slut var Pina Colada. Ok, varför inte, sa vi, och beställde varsin Pina Colada.

Och så väntade vi… och väntade… och väntade… Efter cirka 20 minuter såg vi ett par grodslukartonåringar anlända med något som misstänkt liknade en systemkasse i handen; vi kunde ana flaskkonturer genom plasten.

Och mycket riktigt, några minuter efter varuleveransen fick vi våra drinkar, gula och vackra och mycket välsmakande. Och inte var det för varmt heller. Och mycket glest med folk; precis som det ska vara, om ni frågar mig. Detta hände sig i december 2013, långt innan några corona-virus ens var påtänkta, så det var inte det. Skönt att slippa dessa ohängda homo sapiensiska invasivier bara. Här sitter jag och fånflinar mot min van gogh-gula drink:

På Bilder hittar ni åtskilligt fler bilder av mänskliga varelser. De flesta är vietnameser, men en och annan svensk kryddar (?) anrättningen. Ni kan ju roa er med att se om ni kan gissa vem som är vem; vietnames eller svensk? (Roligt att dela ut sådana lätta uppgifter; alla har alla rätt och alla blir glada!)

I vår nya serie om världens mest invasiva art, “Kvinniskor och människor”, har vi nu kommit fram till första avsnittet. (Lägg märke till hur vi sätter kvinniskorna före människorna, i hundraprocentig politisk korrekthet.) Vid varje publicering kommer vi (dvs. jag) att lägga ut en aptitretare här på bloggen, och så en mer fullständig måltid på Bilder (av en olycklig slump hampade det sig så att endast människor (plus en kackerlacka iofs) var representerade i detta första avsnitt; i bildgalleriet på Bilder återfinns dock båda sorterna).

Vi börjar med några svenskar i sydvästra Amerikat år 2013. Det var Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag:

Det var en resa i sydvästra USA och Kalifornien med mycket hög kvalitet. Det hände dock att vi delade rum med döda kackerlackor:

• 

• 

Ibland var vi sorgsna:

• 

• 

Men stundom voro vi överdådigt glada:

• 

• 

Med stillahavigt, salthaltigt vatten och humlesmaksatt dito (öl) höllo vi modet uppe och uppnådde kortvariga (men dock) nirvanaliknande tillstånd:

• 

• 

Men mestadels beglodde vi helt enkelt sevärdheterna:

• 

• 

Och om frågan ställdes:

Så blev svaret: Jaha, so fuckin what!!?? This moment, ja ja, vi kör på det! Det är väl inte så illa, eller va?

Vi såg också en del amerikanare. Vi visste det inte då, men 70 miljoner av dom skulle komma att rösta på Dååånald T 7 år senare. 80 miljoner ändock på Sleepy Joe B. Man kan ju fundera på vilka som är vilka; se bildgalleri på Bilder.

Ett facit till rapövningen med Nyliberalismisk raaap finns nu på Dikter. Som sagt, det kan nog finnas rader med alternativa lösningar, men de lär inte vara många. Slutraden är speciell; versalerna där pockar på betoning. “SIEG” kan då komma att framhållas, trots att det innebär 5 tryck på raden, i stället för stipulerade 4. Men att avvika på slutraden är snarast en fördel, för att ge eftertryck åt det som står där, och för att det ska kännas naturligt att avsluta det rullande flödet.

Hur gick det? Var det svårt? Var kompet användbart?

Nu ska ni få en liten uppiggande dos (10 mg; kan vara vanebildande) sepofan! Ni ska få testa hur mycket knittel / rap ni har i kroppen. Knittel, ett medeltida versmått, och rap, ett högst nutida versmått, är i princip samma sak, rent rytmiskt och verstekniskt, vill säga.

Formkriterierna för dessa bägge verstyper äro följande:

• 4 tryck per rad, stimulerade av 4 tryckstarka stavelser, inträffar med vad som uppfattas som liktidiga intervall.
• Antalet obetonade stavelser mellan de fyra trycken kan variera; från 0 till 3, 4 stycken.
• Raderna slutrimmas parvis (det slarvade man en hel del med i knitteln, sällan så i rappen).

Här får ni först ett komp, som ni kan använda om ni känner för’t (det blir lite svängigare så) eller skita i om ni tycker det är ballare.

Och här kommer övningstexten: Nyliberalismisk raaap:

Nyliberalismisk-raaap

Under Dikter på denna hemsida kommer jag att lägga ut ett facit, med de tryckstarka stavelser som driver mitt rappande av denna mördande samhällskritik markerade. Det kan säkert här och där finnas andra bra fungerande stavelser att gå på, men i stort sett bör det se ut så här. Jag tänker vänta en dag eller två med att lägga ut facit, för annars fuskar ni direkt så klart.

Just det, bordunlåtar, eller “modal music”, som den fantastiske banjoisten och gitarristen Tony Furtado en gång menade att jag menade, när jag berättade att jag var väldigt svag för låtar som liksom accepterar att man spelar ett ackord hela tiden, eller intonerar en enda bordun som ackompanjerande grundton låten igenom. Man kan kompa med ett enda ackord, men det är inte säkert man gör det. Man måste inte. Det kan sitta gött med vissa små ackordskiften, men man måste inte. Tony Furtado spelar en hel del sånt; här ett fint exempel: False Hearted Lover (skriven av Levon Helm förresten).

When my earthly stay is over, sink my dead body in the sea
You can tell my false hearted lover that the whales will watch over me…

Wow, säger jag bara, såna textrader vill jag också skriva! Tror jag ska försöka skriva en sån låt… Och testa den med Soggy…

En annan typ av låt – här har vi minst tre obligatoriska ackord! – which takes my breath away – är en sån här berättande ballad (av det medeltida slaget, isländsk typ). Saker o ting bara händer, ofta med tragisk utgång, det liksom ingenting att göra åt saken. Det är Tony F igen: Staggerlee.

Staggerlee shot Billy, he shot that boy so bad / the bullet went through Billy, and broke the bartender’s looking-glass…