Min Blogg

Nu eller aldrig

Jo, ikväll gäller det. Het picknick med Soggy Bees på Hemgården. Ja, hett lär det bli, i bokstavlig bemärkelse, det märks redan nu, kl halv tio på förmiddan. Jag frestas att upprepa mig:

Affisch-J.T.-Soggi-Bees-2

Och så några länkar:

  1. till Soggy´s hemsida på facebook.
  2. till våra låtar på Spotify
  3. till livekonsert på Hemgården, utan publik
  4. till Soggyavdelningen på min hemsida

Mitt mål den här gången är att försöka vara maximalt närvarande på scen, verkligen tänka på innebörden av texten när jag sjunger. Tycker inte jag har vågat det riktigt tidigare, har tänkt för mycket på att sång och spel ska bli rätt, så att säga. Mottot nu: Ett eller annat “fel” får jag leva med, bara det sker med total inlevelse!

Slutligen bjuder jag på den heta texten till en alldeles ny låt (inte säkert den kommer med ikväll): Fire. Tycker jag passar fint på en så här glödande dag.

Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bay

My life was built on fire
Hot light heart's desire
To live and love and learn
To go by feel, to burn

Peaking with you
Touching the flame
Living my life to the full with no shame
Smouldering embers deep down in my soul
Strolling with ease over fiery coal

Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bay

My life was built on fire
Hot light heart's desire
To live and love and learn
To go by feel, to burn

Let lightning lit silhouettes glow in the dark
Feeding the furnace, nurture the spark
Whatever may come, be it lose or win
Holy the heat, may the sun scorch my skin

Fire away!
Nothing cold can stay
Keep a steady hand,no sway
Fire away
Nothing cold can stay
Keep your indecisive hand at bay

Krocketintresset sprider sig

Jomenvisst, inte bara tråkiga sapiens intresserar sig för krocketsporten. Häromdagen slog sig en tioprickig nyckelpiga utan prickar (!; jo, sådana finns) ner på ett av våra blå Dawson-klot (värde 1.00o riksdaler per styck inom parentes sagt, för att ni ska förstå att det inte är nån billig, jävla trädgårdskrocket vi sysslar med). Vart den lille röde ville komma med detta närgångna intresse, ja därom spekulerar di lärde. Kanske ville hen bara visa hur snyggt dess röda stod mot det blå; kanske tog hen bara en chans för att eventuellt få linslusa sig i den här bloggen – och det lyckades ju som synes!!!

Om hörapparaters välsignelse

Jag har varit skeptisk till hörapparaterna. Visst, det är konstaterat att jag numera, på ålderns höst, hör höga diskantfrekvenser sämre än i min krafts dagar. Detta kan avhjälpas medelst en liten hörapparat vid varje öra. Apparaterna är inställda speciellt för mig, de förstärker just de frekvenser jag hör dåligt.

Men vilket jäkla bök! Svårt att klämma in glasögonen innanför apparaterna, rätt vad det är så tar batterierna slut, gitarren verkar skorra med apparaterna på, ibland tappar man en av dem när man med möda överkliver en besvärlig taggtråd eller blir anleteskvistad i skogen, osv. osv.

Fast nu har jag upptäckt en välsignelse med dessa mackapärer: Jag hör fåglarna bättre! Speciellt naturligtvis de som sjunger på höga frekvenser. Där kommer jag alltså strosande i norra Ottenby lund. Plötsligt stannar jag till och lyssnar… Men är inte det där en sån där liten halsbandad rackare? (Jag vet att den ska finnas här, så jag har pluggat på i förväg genom att lyssna på telefonen, vilket ju är möjligt i dessa sent på jorden-dagar; slipper ta med mig mina 14 LP-vinylskivor med Alla Europas fågelläten ut i fält.) Jag spanar in i det gröna… Jamen där sitter ju nåt svartvitt! Men håll i hattarna och sakta i backarna, det kan ju vara en vanlig svartvit flug- också. Fast dom låter ju inte så visslingspressat…. Har den halsband eller inte?

Äsch, det går inte att se så länge han vänder framsidan till. Men nu, nu korrigerar han positionen. Visst är det en halsbandsflugsnappare, ingen tvekan om det.

Fast det visste jag egentligen redan innan jag sett den – tack vare hörapparaterna. Halsbandsflugsnapparen sjunger helt annorlunda jämför med den vanliga svartvita; den liksom pressar fram de höga visseltonerna. Så här låter den:

Och så här låter svartvita flugen, som en jämförelse:

Man inser verkligen att det rör sig om två olika pippiarter (som alltså inte kan pippa med varandra, i alla fall inte få några ungar ihop), trots att de är så lika till utseendet. Här en “normal” svartvit flugsnappare, så ni kan jämföra apparitionen också:

Honorna är ännu mer lika:

  • Svartvit flugsnappare
  • Halsbandsflugsnappare

Framtidstro

Här rider jag på min väldiga häst: Salstenen i Risveden nämligen. Den är uttalat lugn och sävlig, och tack vare det klarar till och med jag att rida barbacka. (Annat var det 1969 när jag red i Camargue, den enda gång jag suttit på en hästrygg för övrigt. Det gick åt helvete…)

MOT FRAMTIDENS LAND PÅ STADIGA FLYTTBLOCK! ( …och, underförstått, inte på några fjäskiga, medhårsstrykande gummimadrasser…)

Apropå skoja bort…

Tja, om knoppen kan jag väl inte säga att jag är speciellt fet, men i vissa övriga kroppsdelar (bildäcksmidja bl.a.) kan en viss, långsamt tilltagande fetknoppighet skönjas. Nåväl, om det nu är den vägen jag måste vandra, så vill jag bara påpeka: Det finns trots allt snygga fetknoppar! Titta bara:

Å så en sak till: Var går morfemgränsen i ordet bergskrabba? Är det frågan om en krabba eller en skrabba av bergstyp? Troligen det sistnämnda, tänker jag. Men då inställer sig genast nästa fråga: Vad i h-e är en skrabba för nåt? Så här ser i alla fall den på alvaret rikligt förekommande bergskrabbeblomman ut:

Cattle Design?

Översatt till ärans och hjältarnas språk: “boskapsutformning”, eller nåt…

P.S. Kan bara lägga ut halvrisiga bilder tagna med mobilen (behärskar inte den typen av fotokonst), eftersom jag glömt vissa sladdar hemma, vilket innebär att jag inte kan föra över foton tagna med min riktiga kamera till datorn, och vidare till bloggen. D.S.

Rättelse

Äsch, det blev fel i förra inlägget. Färgen var ju inte grön utan blå. Och inte var det någon dörr det var fråga om, utan en port. Ja, hela bilden blev fel, strängt taget. I själva verket är det här, på Galleri Blå Porten, jag framlever mina dagar för tillfället.

Men Öland var rätt! Denna ö är ett fantastiskt land. Under en liten anspråkslös kvällspromenad rakt ut i ingenting såg jag en gammal, utfärgad havsörn och tre (!) kärrhökar, 2 bruna och 1 mycket vacker ängshökshane, slank och elegant, med ljust blågrå med svarta vingspetsar.

Allt växer och frodas här, åtminstone så länge det inte blir för torrt… Se bara, i stenmuren, utan tillstymmelse till jord: