Min Blogg

Någon gång i början på 1880-talet tog Viktor Rydberg en promenad i Slottskogen i Göteborg, i sällskap med S.A. Hedlund, chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Viktor Rydberg arbetade som journalist på Handelstidningen vid den här tiden. Rydberg bad under promenaden Hedlund att stå till ett ögonblick, varpå den gode Viktor R skrev ner alla elva stroferna i dikten Tomten på ett papper, stödd på Hedlunds rygg. Jag blev så imponerad när jag läste detta på Wikipedia nyss, så jag blir tvungen att lägga ut dikten i sin helhet här. Den första strofen kan många utantill, men de övriga läses inte så ofta numera. Det är en filosofisk dikt i genren “vadan (varifrån) och varthän”, som synes.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Ber att få önska God Jul till alla trogna läsare – och till dom otrogna med, för den delen!

Bara en ensam tomte på vägen,
och ett doftande fat med gröt.
Bara ett linlockigt barn, en sägen,
soldaten som aldrig sköt.

Bara ett tindrande barnaöga
i navet av världarnas hjul.
O, stjärna på pällens glimmande höga!
O, gåtors gåtfulla jul…

• 

• 

• 

Idag, dan före dopparedan, dags för den stora granresningen. Nu är min lilla plastjulgran inte någon rese precis (knappt 1 m i fotlästen), men ändå. Förra året var det så att säga svårt att få stånd på granen, eftersom jag bara hittade två av tre nödvändiga granfötter i garderoben. Följden blev att jag fick luta granen mot skrivbordet. Med nyssnämnda kalamitet i bara alltför knivskarp åminnelse var jag beredd på ett liknande trauma i år när jag arbetade mig in i den mörka garderoben för rota fram min gullegulliga graneligrangran med tillbehör.

Men då! Plötsligt slog det mig! Jag köpte ju alldeles nyligen en ficklampa (svindyr, 500 bagare) med utomordentlig prestanda (3770 lux som mest, tror jag). Visserligen har jag hyrt ett torp utanför civilisationens hank och stör – inte en gatlykta inom milsvid omkrets – men egentligen trodde jag inte jag skulle få så stor användning för mackapären i fråga. Tänkte bara: Alla borde ha en bra ficklampa! Inte sant? Det har jag i alla fall alltid tyckt. Det skänker en säregen känsla av säkerhet i livet, detta att ha en högkvalitativ ficklampa i sin ägo.

Alltnog, jag plockade fram sagda utensilie, och lät den sprida sitt starka ljus i den ostädade garderoben. Och vad skådade då mitt norra öga bakom en lös brädbit i ett hörn om inte den tredje, sedan förrförra året saknade julgransfoten! Helt och hållet tack vare ficklampan! Nu kunde granen resas och stå stadigt i hela sin ståtliga mikrolängd. Jag bifogar ett par bilder som bär syn för sägen.

• 

• 

Och nu till något helt annat… dvs. vi lämnar de dystopiska grubblerierna för ett tag. Åter till vår homo sapiens-serie; nr 9 i raden, betitlad Musikanter. För fem år sen hedrade jag musikfestivalen Clandestino i Bohuslän med min närvaro. Hedrandet var ömsesidigt; jag kände mig ytterst hedrad av privilegiet att få njuta av så mycket härligt engagemang och spelglädje på scen!

Det är en gåta detta med musiken… varför är det så njutningsfullt och nödvändigt med musik? Egentligen? Rytm och klang… ibland ordmusik därtill… Nåväl, tänker inte försöka mig på något analyserande här. Låt oss nu bara njuta av ögonblicket, här och nu. Ni får en musikbit att lyssna på, samtidigt som ni kan insupa några bilder från den där bohuslänska festivalsommaren 2015.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Och har ni tagit er ända hit, och tittat på alla bilderna, så ska ni få en låt till som belöning. Ale Möller, en av mina absoluta favoriter:

Ni undrar kanske varför förra inlägget plötsligt bestod av en olycksbådande dikt av Gunnar Ekelöf – “Höstsejd”, ur diktsamlingen Dedikation (1934) nämligen. Tja, dels tyckte jag det var i samklang med att vintern numera har förvandlats till en enda långdragen höst. Dels är det alla hoten vi lever under. Pandemin är det mest akuta, men efter en snabb överslagskalkyl kunde jag skriva ner följande ödesfrågor för livet på jorden, inklusive människorna – biosfären, med andra ord:

befolkningsökningen
pandemier
antibiotikaresistens
migration
konflikter och våld, krig
sociala klyftor och orättvisor; kriminalitet
det ekonomiska systemet; kortsiktig tillväxthyperkapitalism, återkommande finanskriser
sjätte massutrotningen av växter och djur på jorden
ökningen av jordens medeltemperatur
fler och våldsammare naturkatastrofer; orkaner, översvämningar, torka, skogsbränder…
vattenbrist
matbrist, mindre odlingsbar areal, bl.a. på grund av utarmning av den odlingsbara jorden
temperaturökningen och försurningen av haven
höjning av havsytan
skogsskövling
minskande eller upphörande havsströmmar
genmanipulationer, den biologiska revolutionen
artificiell intelligens, den fortgående digitala revolutionen, på gott och ont
politisk polarisering, pga internet bl.a., alternativa fakta, fake news
demokratins långsamma sönderfall

Det är 20 punkter inalles. Många av dem hänger naturligtvis samman med varandra, vilket gör dem ännu svårare att hantera. Å andra sidan kan man påstå, att effektiva motåtgärder vad gäller någon av ödesfrågorna också kommer att ha positiva effekter inom andra, sammanlänkade problemområden.

Finns det då inga anledningar alls att känna något som helst hopp? Nja, det skulle i så fall vara att medvetenheten om problemen har ökat. Men hellre realistisk pessimism än falsk optimism. Det går inte att lösa alla dessa ödesfrågor, men det går att kämpa för att vidta förnuftiga motåtgärder. Om det inte går att vända utvecklingen helt och hållet, så kan vi kanske ändå bromsa nedgången. Så här skriver Jonathan Jeppsson i “Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten” (2020):

Det är först när vi ger upp hoppet, det klassiska hoppet om att det ändå finns en lösning inom nuvarande ramar, som vi på allvar kan börja prata om ett riktigt hopp. Det är först när vi med hela vårt väsen förstår hur utsatt vår position är som vi kan börja agera rationellt. Det är först bortom hoppet som verkliga lösningar på den situation vi befinner oss i kan bli aktuella. 298
     Så länge vi hoppas på en lösning, en väg framåt, är vi bundna vid det gamla tillväxttänkandets principer och kan inte agera på det sätt som situationen kräver.
     Det innebär inte ett liv där allting är tillåtet eller där ingenting spelar någon roll. Precis som alltid måste vi göra allt vi kan för att få så lång tid på oss som möjligt att acklimatisera oss till en helt annan värld. (s 297-298)

• 

• 

Var stilla, var tyst och vänta, 
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer, 
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer 
När tiden har mist sin sälta. 
Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi. 
Det kommer i gryningen eller i skymningen. 
Dagen och natten är inte dess tid. 
När solen går i mull och månen i sten skall det komma 
Med släckta stjärnor på kolnade skepp… 
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt. 
Då skall de blodlösa portarna stängas för alltid. 
Marken skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud, 
Städerna störta punktligt som klockslag. 
Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet 
Och tidens omätliga saktmod förevigas. 
Djupt in i döda blickar, i domnade ljus 
Av undret som snuddar förbi deras hus. 
Var stilla, var tyst och vänta, 
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills 
     skymningen sluter sin blick

(Vi fortsätter vår kvinni- och människor-serie; därav siffran 8 i rubriken.)

Aja baja! Driv inte med mig, även om jag är trött och svett och fet efter nästan två heta asfaltsmil på mallorcanska gator. Men jag känner mig vacker! Särskilt mot den här rena, lejongula bakgrunden…

Puss på dig! Och på mig – om du vågar!

Ja ja, jag ser väl att du sitter där och smygfotar från höften. Men jag skiter väl i dig! Jag har viktigare saker för mig. Det är så inspirerande att ta av sig pumpsen och låta den balsamiska medelhavsbrisen svalka tåssebissingarna…

Jo, det kan blott konstateras, att här sitter vi alla med våra tvättade halsar på de allerstädes närvarande pottkanterna, med skäggen (eller motsvarande) i brevlådorna dessutom. Det är den bistra sanningen. Men tänk ändå… Ibland drömmer man sig tillbaka till den underbara tid då en svängom var både möjlig och tänkbar, därest andan föll på…

Vill tipsa om att handhavaren av denna blogg, J.T. Larsson, nyss har hållit ett föredrag betitlat “Om rytmiska läsar- och lyssnarstrategier”, i Senioruniversitetets regi. Ingen live-publik förstås, men föredraget är tillgängligt på Senioruniversitetets i Borås hemsida. Man skulle kunna befara att presentationen tyngdes av tung vetenskaplighet, då ju Larsson har doktorerat i ämnet (diss. Poesi som rörelse i tiden, 1999), men ansatsen är populärvetenskaplig i god mening. Det handlar hur vi skapar mentala rytmiska gestalter när vi lyssnar eller läser text, framför allt poesi, och när vi lyssnar på musik. Många exempel ges, i varierande genrer. Rekommenderas.