Min Blogg

Och när jag nu ändå är igång vill jag inte undanhålla er viktig ny information angående meningen med livet. Meningen med livet kan helt enkelt vara att binda flygsand.

Alldeles nyss hade jag besök av en uråldrig, långhårig och -skäggig farbror här i min påvra stuga på Fårö. Hans uppdrag var att försöka ordna tv och wifi-uppkoppling till mig, vilken hittills varit totalt icke-existent. Tv:n lyckades nästan (tidigare helsvart, nu med meddelande “Videodata saknas”), och wifi-fixandet slutade med succé! Ok, min telefon surfar långsamt (dock tidigare inte alls), reparatörens telefon surfade inte alls, webbläsaren Safari på datorn funkar inte – men Firefox surfar som en blixt! Och det är förutsättningen för att ni, kära bloggläsare, ska få veta att jag lever och dessutom njuta av detta nya inlägg.

Här får ni ett par exempel på gotländska underverk till att börja med (ursäkta dålig mobilbildskvalitet; bilderna skickades lågupplösta från telefonen i viss desperation, på den tiden (fram till för en halvtimme sen) jag inte hade någon wifi, ja knappt någon yttervärldskontakt ö.h.t.):

• 

• 

Jo, i morgon far han (innehavaren) till Fårö, Gotland, för en veckas rekreation. Huruvida därstädes möjlighet gives till en anständig digital s.k. uppkoppling är okänt. Därför anbefalles stort tålamod i den händelse digital tystnad, livlöshet och död skulle utbryta å dessa sidor. Var lugn, statistik och studier visar att han (innehavaren) kommer att dyka upp igen, och med honom nya underbart fantasifulla inlägg å denna blogg.

Här en stiliserad bild av Fårö (alt. The Eye Up Above):

Nedan tre bilder av en kärleksört som helt oförmodat kommit att spira i mitt fönster. Färg och ljus varierar och frågan är vilken sorts kärlek som symboliseras av respektive bild. Och, frågan är inte minst: Vilken typ av kärlek föredrar DU?

• 

• 

• 

Jag har alltid haft svårt för präster, men prästkragar i den här versionen gillar jag högt och rent (högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora) :

• 

• 

• 

• 

Bilderna är från Öland. Jag var där för ett par veckor sen och luktade på blommorna (som han Ferdinand, ni vet). Det är fortfarande bara juni, men redan har jag börjat oroa mig för att vi ska få en sån där fruktansvärd torksommar som 2018. Det känns som den här bilden skulle kunna symbolisera just torka under den obarmhärtiga solen:

Men än blommar blommorna på Öland. På Flickr finns fler blommorbilder från landet mellan Långe Jan och Långe Erik.

Jo, jag ville bara berätta att jag sen 18 juni besitter ett nytt kyffe (vilket härligt ord!) att häcka i, nämligen stuga nr 12, Tallskogen, Varnum. Läget är superduper, 10 meter från Mellsjöns strand. Inget ont sagt (nåja, bara lite då) om själva stugan, men den måste nog betecknas som “si så där”. Den lutar lite ner mot sjön, har antagligen så gjort i flera decennier. (Påminner om ett garage jag byggde för länge länge sen, som kom att luta in mot skogen. Det står också än, såvitt jag vet.) Det betyder att det blir lite uppförsbackejobbigt att gå åt ena hållet i vardagsrummet – å andra sidan går man ju i såna lägen oftast tillbaka åt andra hållet sen, å då blir det nerförsbacke. Så det jämnar ut sig, som man säger.

Och det kommer att bli ljuvligt, att under stilla kvällar sittande på den inglasade verandan eller ute på terrassen meditativt blicka ut över sjön och låta vemodet mildras av de käckt hit och dit-pilande, insektsfångande svalorna – måste bara skaffa en omgång trädgårdsmöbler först…

Så här ser mitt enkla tjäll ut för världen:

Och under denna devis vill jag bedriva verksamheten å detsamma:

Eller på engelska: The Battle of Islandland i analogi med The Battle of Britain. För det handlar om luftstrid. I det här fallet står striden mellan en ärtsångare och en hämpling, inte mellan Spitfirare och Messerschmidtar.

För den som är sugen på fler fågelbilder från mitt besök på Öland för ett par veckor sen finns nu ett album på Flickr, Öland Birds.

Det vill säga en fyrfläckad trollslända; läcker, eller hur?

Eller hur!

Jodå, det gick som för Kon-Tikiflotten en gång i världen (1947) när Thor Heyerdahl och grabbarna skulle segla den från Peru till Polynesien: Det började (jävligt) dåligt, men det slutade bra. För med flotten var det så att vatten sögs in i balsastockarna från början. Flotten låg lägre och lägre i vattnet och det såg ut som den skulle sjunka inom kort. Men så blev det inte. De kom fram till Raroia till slut. För oss var det teknikstrul (så inåtutåtihelviti!) till en början. En halvtimme innan vi skulle börja spela hade vi fortfarande inte soundcheckat ordentligt. Det var STRESSIGT!, det kan jag lova. För Tobias, vår kombinerade leadgitarrist och ljudtekniksnubbe inte minst, men också för undertecknad, som ju lider av ToSKi (teknik- och sladdklaustrofobi). Men det som började så illa slutade mycket bättre. Så här var det:

Första set var alltså en smärre teknisk katastrof, åtminstone för mig (berodde mycket på mig själv också), som inte hörde riktigt vad jag sjöng eller spelade. Men man har ju lärt sig en del, så man höll väl humöret uppe och gjorde så gott en kunde ändå. Hur ljudet ut till publiken var? Bra fråga. Fråga nån som var där, jag vet inte.

Andra avdelningen däremot var kanon! Plötsligt hade jag en mycket välklingande version av min röst i öronen, med mycket reverb och allt. Tyckte jag sjöng som en gud. Och bandet funkade bättre, allt var bättre. Publiken hade förmodligen fyllnat till lite mer också, inte nån nackdel för upplevelsen, typ.

Så här glad var Hanna, vår basist, efter väl förrättat värv:

Här får ni ett bildbevis till på hur det var under soundcheck. Lägg märke till hur Hanna ser seriöst koncentrerad ut, medan jag spelar falskt obekymrad. Trummisen Crille är inte ens där, bakom sin plexiglaskärm, utan ägnar sig i stället åt att ta meningslösa foton. Tobbas tre gitarrer står overksamma; han rusar antagligen i sitt anletes svett mellan scen och mixerbord i nåt tekniskt ärende: