För exakt fyra år sen, 20 november 2016.
Mer kött på benen; från resebloggen.
Och ännu mer; från Flickr.
I huvet på Jörgen T
För exakt fyra år sen, 20 november 2016.
Mer kött på benen; från resebloggen.
Och ännu mer; från Flickr.
Idag gick jag ut, i akt och mening att gå en runda. Min vanliga runda. Det var den 18:e november så mycket visste jag. Trodde kanske inte det var nåt särskilt på gång. Men fytefan vad jag bedrog mig! Därute var det fullt ös. Allt var liksom på väg. Vinden svepte kraftfullt i träden (och drog med sig tiden) Det susade och brusade så det stod härliga till. Funderade lite på soundet, soundet av susbruset alltså. Att det är skillnad på barrskogssus jämfört med samma fenomen i lövskog, ja, det visste jag sen gammalt. Men hur är det egentligen när lövträden fällt sina löv om hösten? Är det verkligen någon större skillnad på suset mellan kala lövträdsgrenar jämfört med när vinden drar genom tallar och granar? Det är en bra fråga. Kunde inte komma fram till något definitivt svar på den idag. Sen var det ju detta med vattnet som höll på. Regnet kom och gick, föll mestadels, men drogs också med av vinden. Och i ån hastade vattenmassorna mot havet. I våldsam fart, kan tilläggas. Till synes utan att tveka en sekund. Allt är soldrivet, filosoferade jag. Trots att denna traditionsenliga himmelslampa, solen alltså, var så långt ifrån att vara synlig som den bara kan vara en gråmulen novemberdag. Ändå soldrivet. Det är ju solen som avdunstar upp vattnet i himlen så att det sen kan ramla ner igen. Vattnets kretslopp har man ju hört talas om. När det kommer till kritan (om det kommer dit nån gång) så är det faktiskt solen som driver vindsnurrorna hit och dit, lågtrycken och högtrycken menar jag, stormarna, orkanerna, tyfonerna! Och på det viset tar ju aldrig vattnet slut. Det cirkuerar bara runt runt. Och inte luften heller. Tar slut alltså. Nej, för eftersom jorden är rund kommer ju luften tillbaka till där den var förut, förr eller senare. Det är välordnat. Nåja, i längden är allt trots allt som det måste, det vet man ju. Men en tredje grej som var på väg hela tiden, på vägen rentav (he he…), (Ja, själv rörde jag förstås också på mig,jag var ju ute och spankulerade,som sagt.) var alla bilarna. Också soldrivna, tänkte jag. Ja, vill säga, den fossila energi som finns lagrad i oljan och som blir bensin den kommer minsann också ytterst från solen! Fast här är det annorlunda, jämfört med vattnet och vinden. Här verkar det ännu inte ha blivit som det i längden måste. För den energi som förbrukas i bilarna den kommer inte tillbaka, den cirkulerar inte. En hel del av den far upp i himlen som koldioxid. Och väl där lägger den sig som ett lock i atmosfären och gör att mindre och mindre solvärme kan studsa tillbaka ut i rymden. Och så blir det varmare och varmare på jorden. Och det har man ju märkt så här i november i år. Ja, nog för att regnar och blåser utå bara helvete, men värmen, ja den kan man inte klaga på. Fast då är det förstås vädret och inte klimatet det handlar om… Jajamensan, så ligger det till. Jag tyckte att jag fått va med om en hel del på min promenad och tänkt ut både det ena och det andra. Jaja, även en blind höna pinkar ibland ett korn, tänkte jag.
Ok, jag vet. Vädret hittills i november har varit extremt grått; extremt varmt och extremt grått. Men mot denna gråa fond avtecknar sig de små färgklickar som ändå bjuds desto intensivare. Kolla bara (högerklicka och välj Visa bild för att förstora):
Fler novemberbilder på Mina Bilder.
Alla hemmamusikvideor som publicerats på bloggen finns nu samlade på en undersida till Min Musik.
More f-n dirty than beautiful… But so is Covid 19! The lyrics:
Blues nr Covid 19 Wake up mama, turn your lamp down low ://: You tell me where this psycho kooky freak show might go Mama’s got’em, Papa’s got’em, Sister’s got’em, everybody’s got’em I woke up this morning, had them COrona blues Downers to the bone, world’s jukebox blowin’ a fuse You’re just about the worst little virus I have ever seen You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad You’re so god damn dog gone mean Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum Worldshipwrecking mess of covid 19 I’m goin to the country, baby don’t you wanna go ://: Gonna leave the city, gonna leave all this weariness and woe Billions by billions, livin’ so tight, brown red yellow or black or white We’re just too many, more than there has ever been Sittin flamin’ ducks, easy prey of covid 19 You’re just about the worst little virus I have ever seen You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad You’re so god damn dog gone mean Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum Worldshipwrecking mess of covid 19
JAG TROR PÅ ETT ORUBBLIGT KANSKE
ETT LIVS- OCH DÖDSBEJAKANDE VEMOD
EN PÅTÄND SINNLIGHET
EN AVSPÄND ANDLIGHET
OCH ETT STÄNDIGT UPPREPAT – OJ DÅ!
Stora delar av Borås omgivningar är, enligt min ringa mening, fula. De består av hyggen och virkesåkrar, inte av skog (se tidigare inlägg här på bloggen, samt på Flickr). Men detta gäller den dominerande barrskogen, med undantag för mossar och surdråg som inte lönar sig att exploatera. Undantagna är också mestadels de lövskogspartier som finns. Och i detaljerna finns alltid skönhet för den som har öga för det…
Här några intryck från dagens promenad (missa inte att högerklicka och välja “visa bild” för att se i större skala, om lust härtill finnes):
Ligger i sängen. Mediterar. Andas, fokuserar på andetagen. Därute går novembernatten långsamt över i tveksam dag. Sociopaten i Vita Huset ser ut att bli omvald. Pizzerian där jag köper kebab i pitabröd med vitlökssås ibland har blivit pistolrånad. Nära högskolan där jag jobbade i 14 år har en ”gängman” blivit skjuten till döds. Jag stänger världen ute. Jag kurar gryning.
Nu går solen knappast upp, antyder bara blygt sitt sken. Gryningstimme blir skymningsbård varken tidig eller sen. I insjöns mittpådagenvatten ruvar redan nattens mörker. Långt innan dag blivit kväll speglas bleka stjärnor på novemberhimmelsk akvarell. November dag blir aldrig av, liknar mest en halvskum natt. Steglöst grånar dess vaga ljus, mörknar åter, tynar andematt.
Kommentar
Det är mycket nu… mycket november. Det märks även här i bloggen, märker jag. Ja, november symboliserar verkligen gråsvart mörker för mig. Det är den värsta månaden på året, ljusmässigt sett. Förr kunde man ju trots allt hoppas på en del snö som lyste upp det hela, i den annars ännu soltimmefattigare december. Dessutom brukar ju julen infalla i december, vilket kan fungera uppmuntrande. Januari och februari är visserligen kalla och eländiga, men det går ändå åt rätt håll då; det blir ljusare och ljusare.
Men november… nä, inte många försonande drag där inte. Å andra sidan kan man bli väldigt nöjd om man trots allt lyckas använda en novemberdag på bästa sätt. Minns en gång när farsan och jag eldade ris en hel lång (fast kort), oavbrutet regnig novemberdag. Vi pratade och umgicks samtidigt som vi jobbade, märkte inte att vi blev blöta. Ja, man kunde ju hela tiden värma sig vid risbrasan vid behov, för den delen. Hög mysfaktor där.
Motsatsen till november är juni; ljus ljus ljus, övermåttan ljus. Kom att tänka på Harry Martinsons dikt Juninatten häromdagen, som ett tvärtom-exempel, typ. Den går så här:
Juninatten Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen. Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor. Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.
Jag har alltid velat skriva en pendang (=motstycke, motsvarighet, make, parallell, spegelbild, tvillingstycke) till den dikten. Och det har jag gjort nu, som synes. Novemberdagen ovan tar sig förvisso vissa friheter, men följer i stort sett upplägget i Martinsons text – fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Resultatet blev väl inte så övermåttan tokigt ändå, om jag får uttrycka min ringa mening.
När jag stack ut nosen på min inglasade balkong i förmiddags satt det en novemberfluga där. Vi blev båda glada att se varann. Hade de anatomiska förutsättningarna varit annorlunda hade vi förmodligen gjort en high five. Som det nu var, fick vi nöja oss med att för ett ögonblick drömma oss tillbaka till den gamla goda tiden, då det fanns massor med flugor, inte bara enstaka, och då det inte fanns så fruktansvärt många giftspridande invasiva människor överallt. Det var en fin men lite vemodig stund.