I huvet på Jörgen T
Säg, har du nånsin känt
hur det svarta hålet
bara växer?
Som om allt du gör
bara inkarnerar
ledans
automatiska
reflexer?
Hur tomheten tuggar och
tuggar dig inifrån
du rasar
sprattlar
förbannar ditt
sinnestillstånd
Säg, har du nånsin känt
hur det svarta hålet
bara växer?
Själva ljuset graviterar
i saknadens svarta hål
Hoppet abdikerar
löses upp, evaporerar
Ingen
slingrar sig ut
ur saknadens
svarta
hål
I sommarskymningen kan man ännu se små grupper av människor ta sig över markberedda kalytor tillhörande SCA, Sveaskog eller Holmen och försvinna in i någon kvarglömd dunge. Där samlas de vid en gammal rönn och dricker sitt kaffe under tystnad.
Ur Jordlöparens bok, av Thomas Tidholm.
Ville jag vore en jordkrypare. Då skulle jag vara ascool, och ta det riktigt, riktigt lugnt. Varje gång jag blev omkrupen av något annat kryp skulle jag säga:
Varför så bråttom
min vän?
Vägen är lång
så det finns ingen
anledning att skynda.
Kunde det bara så
få förbli:
hela livet
på väg
på långsam
upptäcksfärd.
Läser just nu den utmärkta Jordlöparens bok, av Thomas Tidholm. Som tidsfördriv i mitt tomma, ensamma corona-liv tog jag mig före, att mitt i min f.n. något plågsamma kreativitetstorka värka fram en dålig, oregelbunden fake-rap. Nu bjuder jag in er till lite migmedraplek, om ni har lust därtill. (Ni har ju övat, i inläggen Rapövning och Rapfacit.) Jag ger lite hjälp på traven genom att jag fetstilat de stavelser jag tenderar att trycka till på. (P) är lika med extra-slag, utan textunderstöd. Kom igen nu! Kör igång kompet och ös på!
Mig också vara jordlöpare – Ugh! (P)
Fast jag har saktat ner lite nu.
Inte så att jag kryper direkt,
men löper det gör jag ju inte. (P)
Mer som promenerar
i den taktart som faller mig in – Ugh!
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
löper jord mest vareviga dag – Ugh!
Fet och bliven stinn
kryper in i mitt krypin.
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
Men en gång lopp jag
runt hela globeloben – Ugh! (P)
Höll mig längs med jorden,
eller yteligt på vattnet.
Var inte uppe i luften och yrade
inte jag inte – Ugh! (P)
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
löper jord mest vareviga dag – Ugh!
Fet och bliven stinn
kryper in i mitt krypin.
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
Här hemma ock,
slet jag på vägarna – Ugh! (P)
Varevigaste dag året runt
mätte jag upp en mil eller så
med välavvägda steg – Ugh!
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
löper jord mest vareviga dag – Ugh!
Fet och bliven stinn
kryper in i mitt krypin.
Jag är jordlöpare jag, tralala – Ugh!
Furir förvred huvudet
En nog så allvarlig olyckshändelse inträffade förliden torsdag vid Jägarcorpsen härstädes, då herr furir Karl Sporre å väg till markan mötte sin plutonchef, herr reservlöjtnant Napoleon Johnson.
Furir S. berättar att han å långt håll varsnade herr löjtnant J., och att han i god tid – redan 50 meter innan den plats där furiren räknat ut att det kommande mötet skulle komma att inträffa – intagit beredskapsställning i och för hälsning medelst huvudvridning.
Å tio stegs avstånd från löjtnanten lät furiren hälsningen avgå – utsköt hakan i vinkel något uppåt och vred sedan huvudet kraftigt ett halvt varv till höger, lät blicken spännas och riktas mot löjtnanten. Mötet varade endast några tiondels sekunder, och furiren ämnade därefter i vanlig ordning återvrida huvudet i normalläge men förnam då till sin förskräckelse, att olyckan redan skett. Hade nämligen huvudet låst sig i hälsningsställning och gick ej att rubba ens med handen.
Goda råd dyra!
Till yttermera råge å olyckan dök f. major v.Peiland upp till vänster och framför furiren, och goda råd voro nu dyra, om inte furir Sporre skulle ertappas såsom varande slapp i tjänsten eller något ännu värre, eftersom det är känt att herr major v.P. bland sina valspråk har ”Hälsningsplikten framför allt”.
Furir S. klarade dock situationen genom att snabbt göra en helomvändning och vända ryggen bak och å så sätt taga sig baklänges fram, så att han erhöll majoren i blickfånget och kunde leverera reglementsenlig hälsning, om än något styv.
Den rådige furiren beräknas få tillbringa några dagar å sjukhuset för sin åkomma, ”åtminstone till dess huvudet åter kommer i gängorna”, förklarar herr bat.-läkaren vid ett samtal med en medarbetare å Gr.V.
(ur GV 1955; GV februari 2017 under rubriken G.V. Förr i tiden)
Gå till Min Musik, J.T. & The Soggy Bees för att lyssna, till Min Musik, Låttexter för att se texterna.
På den tiden sådant gick för sig… På Blue Velvet, oktober 2019. I morgon, 20 jan, kommer två nya låtar på Spotify, som sagt. Alltid något…
På onsdag, 20 jan, släpper J.T. & The Soggy Bees två nya singlar: I’m the One och Into Harmonious Blues. En märkesdag som inte får missas! Så här ser omslagen ut:
”Släpp fram granen bara. Släpp fram granen för HELVETE! som Sixten sa, nån gång på 60-talet. Sixten hade vuxit upp på ett litet torp, som nu låg öde. Lite skog hörde också till. Sixten var bitter på alla giriga idioter till skogsägare som enbart planterade och favoriserade granen, på bekostnad av tall och lövskog. Granen var helt enkelt det trädslag som gav mest i plånboken. Då spelade det ingen roll att den samtidigt förmörkade landskapet, att en tät granplantering var bland det mest ogästvänliga man kunde tänka sig; en monokultur, oduglig till det mesta: svamp- och bärplockning, promenader, fågelliv…
Sixtens torp låg i närheten av ett annat torp, Larsberg, bebott av min gode vän Sven, med familj. Sven och jag hade roligt åt den folkilskne gubben Sixten. Visst, vi höll med om att det var tråkigt med bara gran i skogen, men det fanns ju så mycket annat… Inte kunde det spela så stor roll att granen ”släpptes fram” här och där av ekonomiska skäl.
Sven och jag var uppvuxna med skogen som en naturlig miljö överallt omkring oss. Vi var bokstavligen omslutna av skog på alla sidor. Det kunde man se om man klättrade upp i Södra Hestra kyrktorn, vilket hände inte så sällan; jag hade nyckel, eftersom jag var kantorns orgelelev. Överallt skog, skog, skog, bara små öar av odlad mark här och där. Husen syntes knappt, nedsänkta som de var i barrskogshavet.
Vi kunde inte föreställa oss att något så grundläggande som skogen på allvar skulle kunna förändras. Skogen var vår lekplats; där åkte vi skidor på vintrarna och byggde hyddor på sommaren. Min skolväg i första och andra klass bestod av två kilometer skogsväg/skogsstig. Någon biltrafik förekom inte där, knapp ens några traktorer; bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde ta en paus, lyssna till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag alltsom oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (öppen fråga om det var jag eller tjädern som skrämdes mest). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar, lövskog, träd av olika storlek, inga ensidiga planteringar. Det var en typisk välskött bondeskog; ”skötseln” bestod nog mest i att man lämnade skogen ifred.
Sådan blandskog, skog i egentlig mening, är mycket sällsynt idag. Det som finns är planterade virkesåkrar och kalhyggen.
Skogen är minnets makt och gradvis tillvänjning vid utarmning…
(P. Törnqvist, Upprop i dikesfaunan, 2013)
För lite mer faktakött på de självbiografiska benen, se Mina Texter, Sakprosa.
