Ni undrar kanske varför förra inlägget plötsligt bestod av en olycksbådande dikt av Gunnar Ekelöf – “Höstsejd”, ur diktsamlingen Dedikation (1934) nämligen. Tja, dels tyckte jag det var i samklang med att vintern numera har förvandlats till en enda långdragen höst. Dels är det alla hoten vi lever under. Pandemin är det mest akuta, men efter en snabb överslagskalkyl kunde jag skriva ner följande ödesfrågor för livet på jorden, inklusive människorna – biosfären, med andra ord:
befolkningsökningen
pandemier
antibiotikaresistens
migration
konflikter och våld, krig
sociala klyftor och orättvisor; kriminalitet
det ekonomiska systemet; kortsiktig tillväxthyperkapitalism, återkommande finanskriser
sjätte massutrotningen av växter och djur på jorden
ökningen av jordens medeltemperatur
fler och våldsammare naturkatastrofer; orkaner, översvämningar, torka, skogsbränder…
vattenbrist
matbrist, mindre odlingsbar areal, bl.a. på grund av utarmning av den odlingsbara jorden
temperaturökningen och försurningen av haven
höjning av havsytan
skogsskövling
minskande eller upphörande havsströmmar
genmanipulationer, den biologiska revolutionen
artificiell intelligens, den fortgående digitala revolutionen, på gott och ont
politisk polarisering, pga internet bl.a., alternativa fakta, fake news
demokratins långsamma sönderfall
Det är 20 punkter inalles. Många av dem hänger naturligtvis samman med varandra, vilket gör dem ännu svårare att hantera. Å andra sidan kan man påstå, att effektiva motåtgärder vad gäller någon av ödesfrågorna också kommer att ha positiva effekter inom andra, sammanlänkade problemområden.
Finns det då inga anledningar alls att känna något som helst hopp? Nja, det skulle i så fall vara att medvetenheten om problemen har ökat. Men hellre realistisk pessimism än falsk optimism. Det går inte att lösa alla dessa ödesfrågor, men det går att kämpa för att vidta förnuftiga motåtgärder. Om det inte går att vända utvecklingen helt och hållet, så kan vi kanske ändå bromsa nedgången. Så här skriver Jonathan Jeppsson i “Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten” (2020):
Det är först när vi ger upp hoppet, det klassiska hoppet om att det ändå finns en lösning inom nuvarande ramar, som vi på allvar kan börja prata om ett riktigt hopp. Det är först när vi med hela vårt väsen förstår hur utsatt vår position är som vi kan börja agera rationellt. Det är först bortom hoppet som verkliga lösningar på den situation vi befinner oss i kan bli aktuella. 298
Så länge vi hoppas på en lösning, en väg framåt, är vi bundna vid det gamla tillväxttänkandets principer och kan inte agera på det sätt som situationen kräver.
Det innebär inte ett liv där allting är tillåtet eller där ingenting spelar någon roll. Precis som alltid måste vi göra allt vi kan för att få så lång tid på oss som möjligt att acklimatisera oss till en helt annan värld. (s 297-298)
