Min Blogg

• 

• 

Ett av skälen till att jag i stort sett inte alls använt plektrum under ett helt gitarrspelande liv är att jag alltid slarvade bort dessa små spelbrickor av plast i snabbare takt än jag hann skaffa dem. Alltnog, emedan jag numera (sen ett halvår ungefär) är stolt innehavare av en elgitarr försöker jag verkligen dels att lära mig spela med plektrum (och inte med fingrarna), dels att inte slarva bort dem. Spelandet går väl någorlunda, men icke bortslarvandet går inte alls bra. Idag såg jag mig nödsakad att återigen fara upp till Musiklagret för att ersätta plektrumförlusterna.

Insåg också att jag behöver en bättre strategi för plektrumhanteringen i fortsättningen. Mina blickar föll då på farfars gamla anrika snusdosa som tronade på en hylla i köket. Den kan få bli min plektrumask, tänkte jag. Och så blev det; samtliga plektrum i min ägo fick äran att vila på denna f.d. snusiga bädd.

Tänk ändå, tänkte jag sen. Min farfar, August Larsson, fick denna fina snusdosa på sin 50-årsdag, 1 november 1931. Inte hade han då ens i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att den 90 år senare skulle komma att fungera som plektrum-ask för en 70-årig sonson som spelar el-gitarr! Elgitarrer började utvecklas någon gång på 20-talet, men jag tror knappast farfar hade hört talas om detta.

Tror ändå han hade glatt sig åt att dosan kom till god användning igen…

• 

• 

• 

Fråga 1: Varför är det så helvetes mycket fullständigt oplanerade kvistar som pekar än hit, än dit, i naturen!? De är faktiskt i vägen för den ivrige naturfotografen! Titta bara:

Fråga 2: Hur kammar sig blåmesen? Alternativt: Vem kammar blåmesens blå hjässa? (se bild ovan).

Litet kuriosatillägg: En bild från annan vinkel avslöjar att frisyrgelén, håroljan, vattnet (evad de nu använder för att hålla frisyren intakt) inte riktigt räckt till:

Ja, idag 13 mars, drog den spektakulära krocketsäsongen i Borås igång. Inte speciellt tidigt i dessa katakrisiskt planetuppvärmda tider i och för sig, vilket inte hindrade att det var en ohemult kylig premiär. Dock behagade v-formade flockar av såväl grågäss som sångsvanar sträcka mot norr över banan, och gröngölingen skrattade glatt från träden strax intill.

Författaren till dessa rader inspirerades till den grad av dessa vårtecken att han efter utmärkt spel stod som segrare i dagens tävling, det s.k. Vårslaget. Han har nu att under det kommande året i sitt hem vårda och stolt framvisa detta vackra vandringspris:

Den nya krocketklubba bloggredaktören nyligen inköpt från England bestod alltså i och med segern idag med utmärkt beröm sitt eldprov. Här är den än en gång på bild:

Igår blev Barcelona utslagna ur Champions League av Paris Saint Germain, PSG. För första gången på 14 år når de inte kvartsfinalen i CL. Det fick mig att tänka på ett tidigare möte mellan just de här två klubbarna, för fyra år sen.

Vid den tiden befann jag mig i det lilla samhället Cahuita på karibkusten i Costa Rica. Det var hett och jag var trött mentalt; spanade längtansfullt ut över havet mot öster. Där, långt bortom horisonten, låg Europa och (inte minst) Sverige, fädernes- och möderneslandet. Jag hade befunnit mig på resande fot sedan sjunde oktober 2016, förverkligande drömmen om att ta mig jorden runt utan att flyga. Nu var det i stort sett ”bara” Atlanten kvar. Det var segt segt segt så här på slutet…

Men det fanns ljuspunkter. Den 8 mars 2017 skedde den mest spektakulära vändningen i Champions Leagues historia: Barcelona uppvägde förlust med 0-4 i Paris i första åttondelsfinalen med en 6-1-seger (!) på hemmaplan. En liten svartvit teve på en liten folktom bar i Cahuita var påslagen mitt på blanka eftermiddan. Det var bara jag och en till i den där baren. Jag var närmast fanatiskt Barca-fan på den tiden och ville absolut se matchen, även om det naturligtvis inte var något som helst hopp om avancemang. Började lovande ändå, Barca ledde med 3-0 i början av andra halvlek. Bara ett mål till så skulle det bli förlängning åtminstone…

Men så gjorde Cavani mål för PSG; 3-1, bortamål, ridån ner. Nu måste B vinna med minst 5 mål för att gå vidare. De måste alltså göra 3 mål till. I 87:e minuten var ställningen fortfarande bara 3-1. Bara 2 min plus tilläggstid kvar… Hoppet ute.

Men så gör Neymar 4-1 i minut 88 med en fantastisk frispark. Och 5-1 3 minuter senare på straff! Men det räcker ändå inte. Det står sammanlagt 5-5, PSG vidare på bortamål…

Icke desto mindre sker undret ändå, miraklet äger rum. Neymar får bollen vid halva plan ungefär (va fan gjorde han där, så långt ner?). Det är i den femte och absolut sista tilläggsminuten. Neymar driver bollen lite längre in på PSG:s planhalva, och slår så en lång, väl avvägd lyra mot straffområdet. Och där, osannolikt nog, dyker Sergio Roberto upp, exakt timat för att undvika offsiden, bakom PSG:s försvarslinje, får en volleytå på bollen och den går i nät! Det är 6-1, mina damer och herrar! Barca är vidare till kvartsfinal i Champions League (där de f.ö. åkte ut mot Juventus…, men det är en annan historia). Så här skrev jag i Dagonattboken från resan:

“Jag nästan omfamnar min enda medåskådare i baren när B gjort 6-1, och säger att det är han som gjort det möjligt. Inte ens när Cavani gjort 3-1 ville den här killen gå med på att ett avancemang var omöjligt för B:s del. Nä då, inget är omöjligt, sa han. Och han fick ju rätt: INGENTING ÄR OMÖJLIGT! DET OMÖJLIGA HAR BLIVIT MÖJLIGT! i och med detta.”

Efter matchen vandrar jag utmattad men lycklig sakta “hemåt” i skymningen (hyr ett enkelt rum; ont om luftkonditionering men gott om bitglada insekter). Mycket sömn blir det inte på länge än. Som för att fira Barcas fantastiska seger utbryter strax en mäktig hyllningskör. Paddorna sjunger för mig och Football Club Barcelona (trodde det var grodor då när det begav sig; numera, när jag lärt mig lite mer om amfibier, tror jag det var paddor):

• 

• 

• 

Idag fick jag för mig att jag skulle lämna in min cykel på vårservice. Solen lyste därute (fast det var säkert kallt som fan i nordanvinden ändå). Så jag tänkte att: 1) Nu är det dags! 2) Nu eller aldrig! 3) Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske… osv.

Från ord till handling. Jag sketslettrampade mig ner genom hela stan och uppför backarna på andra sidan på halvtomma däck. Bara lite däven höstluft kvar i däcken; det mesta hade sipprat ut under den långa, stillastående vintern.

Och vet ni vad svetten gjorde? Jo, den lackade utav bara h-e.

När jag till slut, sent omsider, kom fram till Henrikssons cykel på Ramnaslätt (långt från all ära och redlighet) och skulle lämna in min tvåhjuling, upphov jag min stämma och mälte sålunda:

”Ja, ni får se till å få upp trycket i däcken ordentligt så det rullar lite lättare. Ja, och så lite rundsmörjning på vanligt vis. Kolla så växlarna löper fint, från kryp- till racerläge. Lite kärleksfull omsorg så där, så rullar vi några år till.”

Slog mig sen att jag kunde frågat om de inte ville serva mig också på samma gång. Fast i så fall hade det gällt att få ner (blod-)trycket en aning, inte höja det. Smörjbehovet är likartat dock. Det liksom knirkar i lederna vid vissa rörelser. Ryggen är stel som en krumnad eldgaffel. Krypväxeln går fint att få i, men det är värre med racerläget. Det kärvar, om man säger så.

Slog mig (aj!) emellertid ytterligare något senare, att nej, en dylik (vältra sig i dyn… fy f-n) begäran hade med säkerhet varit lönlös. En cykelverkstad är en cykelverkstad är en cykelverkstad… Kan bara indirekt fungera som en människoverkstad, på så sätt att en väl fungerande cykel är en bra grund till en frisk, väl fungerande människokropp.

Att cykla befordrar hälsa och välstånd, och förhindrar många tillfällen till synd!

Ska tänka på det när jag får tillbaka velocipeden på fredag…

Igår morse vid sextiden, på väg till Friskis (hurtbullevarning!) ljöd plötsligt förtrollande toner från Sveriges nationalfågel i mina öron: koltrasten spelade i den frostiga morgonen, överröstade så gott det gick trafikbullret.

Jag stannade till och lyssnade, drömde mig tillbaka till min barn- och ungdoms koltrastar. De gav sig så gott som samtliga iväg söderut på vintern (vintrarna var mycket kallare då). Återvände på våren och stämde upp sina vemodiga, improvisativa flöjtoner i skogen, märk väl, inte inne bland människohusen.

Jag var ofta ute i skogen på den tiden; i den s.k. naturen. Den var så klart människopåverkad till stor del också då, i sydvästra Småland där jag bodde. Men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som i dagens antropocena värld.

Vi har drabbats av samma öde, koltrasten och jag. Vi har urbaniserats… Vi har blivit kulturvarelser. Hela naturen har kulturiserats. Vad har vi för förhållande till naturen idag? Har vi någon kontakt med den? Bryr vi oss om den ö.h.t.?

Visst låter Croquet Mallet finare än krocketklubba? Nu är det dessutom än mer befogat att använda sig av det engelska språket, eftersom klubban ifråga är tillverkad i England. Jag fick den i förrgår, prövade den på Kransmossens krocketplan igår. Så här ser den ut:

Det finaste pappa hade det satte han på bordet… Jo jo, nog är den fin alltid, min nya klubba. Det framgår om inte annat av dess pris: 540 pund sterling, inklusive frakt, vilket motsvarar cirka 6.300 svenska kronor. Men jag utgår från att den är värd sitt pris. Jag hade en nästan likadan tidigare (rund i stället för fyrkantig, enda skillnaden), och den tjänade mig väl i nästan 15 år. I slutet av förra säsongen gav den dock upp; ett av mässingsbeslagen i ändarna på klubbhuvudet blev instabilt. Alltså beställde jag en ny från England, för precis den här typen av klubba tillverkas endast där.

Det finns i princip tre olika krocketgrenar: två är internationella, engelsk krocket, eller association croquet, och golfkrocket, tillkommer olika nationella varianter, i vårt fall svensk krocket. På Borås Krocketsällskaps bana på Kransmossen här i Borås utövas alla tre krocketarterna; golfkrocket dominerar dock. Klubban ovan använder jag när jag spelar golfkrocket eller engelsk krocket. De liknar svensk krocket bara på så sätt att det är fråga om att passera bågar med kloten. Men det är andra klot, andra bågar, andra mått på planen, andra regler osv osv.

Jag har spelat SM i alla tre grenarna, och även representerat Sverige i landskamper för ett antal år sen.

Mer om krocket en annan gång. Måste bryta här, för det är fotboll på tv.

Igår vidoeinspelade sunkbina in sex låtar på Hemgården. Det handlade om Trust, Into Harmonious Blues, Cry Once More*, I’m the One, Fearless* och Mirage*. Att notera, således: tre nya (*), aldrig tidigare offentligt framförda låtar. Stort strul med “el-jord-brum” hela tiden, men vi gjorde vårt absolut bästa under rådande förutsättningar. Visst efterarbete och redigering krävs förstås, men så småningom kommer resultatet att bli se- och hörbart (förhoppningsvis också -värt) på vår Fb-hemsida och på Youtube. Så här såg vi ut:

Tills vidare får alla våra fans ge sig till tåls med en ny hänvisning till våra senast släppta Spotify-låtar I’m the One och Into Harmonious Blues: