“Aprilesnö är så go som fåragö”, sägs det. Jo jo, det låter ju sig sägas, men fy fan, rent ut sagt. Ruggeruskväder vill jag kalla det! Men vem bryr sig väl om vädret när man kan spela musik med goda kamrater? Det har gällt för mig den här helgen. J.T. & The Soggy Bees har gått samman för att spela in ytterligare tre nya låtar. I samband med detta sände vi också live en kvart från studion. Vi ville presentera vår liveinspelning The Hemgården Sessions.
Skulle det mot förmodan vara så att ni missat något av detta, så får ni här först länken till livestreamen från studion (331 har sett den hittills). Sen måste ni förstås också uppleva livekonserten från Hemgården (106 visningar i nuläget).
P.S. Nu finns låttexter till alla sex låtarna från The Hemgården Sessions på Låttexter-sidan. D.S.
Varför är jag så förtjust i den här bilden? funderade jag. Kan det vara nån sorts freudiansk, självbespeglande projicering helt enkelt? Är det mig själv jag ser, när jag stirrar på den avbrutna risgranen?
På lördag, 10 april, kl 17.45 närmare bestämt, har vi i bandet (vi har ingen mack ihop, men väl ett band; J.T. & The Soggy Bees, to be exact) bestämt oss för att försöka livestreama en snutt (15 min) från vår replokal. Ni har kanske nåtts av den evenemangsavisering som jag la ut på Soggys hemsida. Så här skrev jag där:
Välkomna till vår lilla minilivestream, direkt från replokalen! Vi berättar lite om vad vi håller på med, spelar kanske en liten unplugged trudelutt, samt presenterar vårt senaste projekt: The Hemgården Sessions; en liveinspelning vi gjort nyligen (utan publik tyvärr) av sex låtar, varav tre aldrig tidigare framförda offentligt. Länken till detta evenemang släpps direkt efter vår livestream!
Alla ni, mina kära bloggläsare, är naturligtvis alldeles särskilt välkomna att vara med på dessa begivenheter. Med absolut ensamrätt (än så länge) får ni här en länk till en liten aptitretare från vår inspelade “konsert” (citationstecknen motiveras av att vi förstås inte hade någon publik; det är ju det här viruset, ni vet…).
Lite abrupt slut där, om ursäkt för detta. Men, ingen fara, kolla in Soggys facebook-sida 17.45 på lördag, alternativt 18.00 om ni av någon outgrundlig anledning inte vill se vår livestreamfemtonminuterssnutt. Där får ni länken till The Hemgården Sessions i sin helhet.
Igår besökte jag naturreservatet Tränningen, ett par mil utanför Borås. Det ligger i den f.d. barrskogen. Reservatet omges alltså av granplantager eller kalhyggen. Det är något alldeles otroligt hur anskrämligt fult detta landskap har blivit! Lättnader från det skråpukliga monokulturella erbjuder ändå moss- och myrmarker. Blir det tillräckligt blött, så att träden växer dåligt och långsamt, och så att körning med stora skogsmaskiner omöjliggörs, då lämnas naturen i fred (än så länge…).
Tränningen är ett exempel på detta: mycket mossar och myrar med lågvuxna tallar. Delar i utkanten av naturreservatet består likväl av granplanteringar, som nu lämnats ifred, dvs. de gallras inte. Då stökar naturen gärna till det. Det är en utmaning att se det estetiskt intressanta i den risiga röran.
Den här knäckta granstubben såg jag med estetiserande misärografiska ögon (ok, med hjälp av viss bildbehandling i efterhand förstås). Visst är den snygg!? Kan inte bestämma mig för om jag föredrar den med färginslag eller som svartvit (högerklicka gärna, och välj “Visa bild” för förstoring):
Till och med lite enkelt, naket blåbärsris kan bli vackert, med rätt belysning och med rätt bakgrund:
Men det absolut bästa med Tränningens naturreservat var tystnaden. Inga människoljud alls hördes. Knappt några fåglar heller i och för sig. Den här kanadagåsen ropade dock ängsligt ett tag när jag närmade mig. Det underströk snarast tystnaden ännu mer.
Men annars var det bara skogens sus som hördes. Jag fick associationer till hur det skulle kunna bli i framtiden när den pågående sjätte massutrotningen av levande varelser på Jorden har fått verka ett tag till. Vid det laget lär det också vara betydligt mindre gott om människor än nu…
När det börjar dåligt, så slutar det bra. Den frasen upprepades gång på gång på Kon-Tiki-flotten, i början av dess seglats från Peru till Polynesien 1947, under ledning av Thor Heyerdahl. Vattnet trängde längre och längre in i stockarna av balsaträ som höll flotten flytande. Om det fortsatte på det viset skulle flotten sjunka, det förstod alla expeditionsdeltagarna. Men, stockarna slutade suga upp vatten vid en given punkt, färden kunde fortsätta, och Kon-Tiki kunde fullborda sin färd när den nådde ön Raroria i Polynesien. Det som börjar dåligt har en benägenhet att sluta bra.
Likadant är det med påsken. Börjar sorgligt men slutar i glädje. Man bör därför aldrig önska Glad Påsk förrän tidigast på Påskaftons kväll. Dessförinnan passar ett allvarsamt “Må du du lyckosamt utstå Långfredagens långtråkighet” bättre.
Om varför den gula färgen kommit att förknippas med Påsken råder delade meningar. Kan ha att göra med den gula vårsolen, gula ägg-gulor, gula kycklingar… Eller är det kanske Mekonomen som är den gula påskfärgens källa?
Det är bara några dagar sen förra vårvisan (Sök och du finner)… Men nu lyster mig plötsligt att lägga ut en till: Barn om våren! Har jag vårkänslor, måntro? Nja, ute är det rätt dystert, kyligt och duggregnigt just nu. Det är nog en fråga för analys. Men det är ett bra tag sen jag besökte nån psykoskrynklare (shrink på engelska) senast (ca 18 år sen), så jag vet inte. Jag har ingen aaaaaaning…
Rastlöst vårbarn…
Det är nåt skumt med texten i den här låten också. Jag tänker på de där plötsliga utbrotten av städmani: Jag ska städa min lägenhet…? Vad är det frågan om? Flyktbeteende? Terapi? Nån sorts överslagshandling? Fåglar som blir attackerade av exempelvis en sparvhök utbrister ibland i ett slags “skuggsång”; de kurar livrädda inne i nån tät buske och sjunger lite vagt, tvekande. Helt fel beteende med tanke på den hotfulla situationen, typ. Kanske är det nåt liknande här: övermannad av näst intill skrämmande vårkänslor tar diktjaget sin tillflykt till den trygga städningen. Han tycks regrediera också: som ett tillkämpat lugnt och rastlöst barn om våren… Det finns ett tydligt inslag av barnslig protest över alltihop: Jag är inte med / jag smälter inte ned / jag slår inte ut / jag drar inte norråtut…
För länge sen gjorde jag en låt tillägnad min far (som skulle fyllt 104 i söndags, om han hade levat). Den heter Sök och du finner. “Dimma…” börjar den… att gå i skogen i stilla dimväder gillade fader Gunnar. Han berättade också nån gång om hur han som barn fascinerades av att sitta och lyssna på de vuxna, gömd under bordet. Det finns också med i låten.
Men Sök och du finner är dessutom en vårlåt, så därför passar den bra just nu, inte sant? Ni får texten och en pinfärsk insjungning från hemmastudion (röstmemo på mobilen), därtill som extrabonus en snödroppsbild, plus lite porl. Båda företeelserna förekommer som synes i texten. Väl bekomme!
Dimma – täcke av vit vadd tyst, mjuk fristad – tänk Dig kura under, innanför litet bords alltför stora duk ben utan ansikten mumlande röster – så verkar vägen på avstånd den stora världens brus drunknar, svinner i skogens öron-smekande, viskande all-om-fattande sus
Sök och du finner
Droppe på kvistig gunga långt, o långt bort en koltrast börjar sjunga snödroppar porlar – – fastän stumma – smältvattnet sorlar i markens skumma källarrum doft av snö doft av vatten doft av morgonljus i natten
Sök och du finner
Solen tvekar ensam lärka pekar norrut, skulle kunna men vill inte drilla och att allt det stora stora ryms i det lilla lilla? vad att förlora i världen den stora som du inte kan finna som du inte kan vinna i världen, den lilla – så stilla, så stilla?
När jag pratade med min yngste son nyligen inträffade något skojigt. Ja, det var så roligt jag måste skratta. Och detta berodde nu inte på att det kom någon trekantig gubbe in, eller dylikt. Nej, så här var det:
Min son berättade att toaletten i den nya (om än något begagnade) lägenhet i vilken sagde son nyss flyttat in gjorde ett lagårdsliknande intryck. Vilket uttryck som låg bakom detta intryck har jag nu glömt.
Men omnämnandet av ladugården fick mig att associera till ett avsnitt i boken Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Hon beskriver där Jaana Kippus, huvudperson och jag-berättare i boken, synnerligen dysfunktionellal barn- och ungdom. Jaana och hennes tvillingbror Bror utsattes för ständig misshandel, såväl mental som fysisk, liksom även sexuella trakasserier av sin avgrundsdjävulusiske far.
I det avsnitt jag kom att tänka på, och som jag relaterade för min son, befinner sig fadern (gravt bakfull) och de två barnen i just ladugården. De sköter om och tar hand om djuren. Därvid uppstår en våldsam dispyt mellan broder Bror och fadern. Bror djärvs för en gång skull säga emot och sätta sig upp mot den obarmhärtige faderns vilja. Denne avvärjer skrattande sonens attacker och slänger sedan ner honom på gödselstacken. Bror landar mjukt, men näst intill drunknar i ångande färsk koskit.
När detta är avklarat beger sig den nu inspirerat uppiggade fadern på jakt efter sin dotter Jaana. Han fångar henne och börjar slita av henne kläderna i akt och mening att ännu en gång förgripa sig sexuellt på den stackars flickan. Han är just i färd med att fullfölja sina avsikter när Jaana ser brodern smyga sig på fadern bakifrån med en spade i högsta hugg i händerna.
Brodern klyver med ett kraftfullt hugg faderns huvud i två delar.
De båda syskonen är båda mycket nöjda med detta lyckliga slut på dramat.
Kommen så här långt i mitt återgivande av den Smirnoffska romanepisoden faller det mig plötsligt in att jämföra romanens handling med mitt eget liv och säger till sonen: ”Ja, tänk ändå så kan det gå. Jag får väl ändå vara glad att varken du eller din bror eller syster har fått för er att klyva min skalle med en spade. Man får vara glad för det lilla! Okluvet är bäst!”
Denna tolkning av historien förefaller mig plötsligt av någon anledning otroligt, oemotståndligt, makabert komisk, och jag brister som sagt ut i det det mest okontrollerat hjärtliga gapfniss jag utbrustit i på mycket länge.
Hädanefter kommer jag så ofta tillfälle ges ta tillfället i akt och avsluta allehanda diskussioner och situationer med det världsvisa men outgrundliga:
”Ja ja, okluvet är bäst!”
Jag gläds på förhand åt de fågelholkiga reaktioner som tvivelsutan blir följden av denna min kryptik…
P.S. Jag inser att detta är en synnerligen osmakligt makaber historia, som jag kanske är ensam om att finna rolig. Jag försvarar mig med att Karin Smirnoffs skildring är så övermåttan fruktansvärd att min fasa slår över i skratt; det är så hemskt så det blir uppgivet roligt. En försvarsreaktion förmodligen. Att sedan vara tacksam för att ens barn inte klyver skallen på en med en spade… Det är gränsöverskridande och absurt komiskt, enligt min ringa mening. D.S.
