I huvet på Jörgen T
En doldis i den svenska fågelfaunan är trädpiplärkan. Den är vanlig, men oansenlig. Kommer relativt sent också, och får då konkurrens av många andra sjungande vårfåglar. Jag tog några trädpiplärkbilder ute vid Västra Marsjön för någon vecka sen.
Och så här låter sången:
Om man delar på en kokosnöt och klapprar med skalen så låter det som en häst. Frågan är vad som händer om man delar på en häst och klapprar de bägge halvorna mot varandra? Låter det som en kokosnöt då?
Kan inte låta bli att tipsa om Po Tidholms utmärkta essä om det svenska skogsmissbruket i dagens DN. Läs och bli förbannad! Det blev jag. Sen länge känns det som den viktigaste, mest utbredda delen av min barn- och ungdoms landskap – barrskogen – successivt stulits ifrån mig. 90 procent av den är numera bara kalhyggen eller virkesplantager. Det är så jävla FULT FULT FULT!!!! Och totalt förödande för den för allt levande på jorden helt avgörande biologiska mångfalden…
Ibland tar det oöverbryggbara avståndet – mellanrummet – emellan oss formen av ensamhet, ibland blir det till kärlek.
Egentligen är det enkelt, sett ur det övergripande evolutionära perspektivet. Vi människor, homo sapiens, har gjort succé här på jorden, dvs. vi har blivit förbålt många, nästan åtta miljarder; ökat med 212 procent i antal bara under min livstid (1950-).
Och på senare tid har många av oss dessutom fått det materiellt bättre. Allt fler har en dräglig levnadsstandard; fattigdom och sjukdomar har bekämpats med framgång.
En förutsättning för denna materiella utveckling har emellertid varit vårt utnyttjande av fossila bränslen; kol, naturgas och olja. Detta har i sin tur lett till extremt snabbt ökande koldioxidhalter i atmosfären, med klimatkris som följd. Den globala uppvärmningen kommer med hundraprocentig säkerhet att medföra lidanden och död för hundratals miljoner människor inom de närmaste hundra åren.
Tyvärr har också såväl befolkningsökningen som den materiella tillväxten spårat ur fullständigt. Vi blir en miljon fler på knappt fem dagar och alla kräver vi lebensraum. Vi har blivit jordens i särklass mest invasiva art, som tränger ut allt annat levande.
Det hyperkapitalistiska mer och mer-/fler och fler-system med ekonomisk tillväxt som helig graal, vilket hela världen lider under, gör inte situationen bättre, tvärtom.
Det är en ironisk paradox att vår exempellösa ”framgång” som art obönhörligen kommer att drabba oss själva. Att jordens biologiska mångfald ersätts av monokulturell enfald är förödande. Vi är beroende av väl fungerande ekosystem för t.ex. vår mat- och vattenförsörjning. Och monokulturer är alltid känsligare för miljöförändringar och -hot av skilda slag – pandemier t.ex!
I min lilla värld verkar framtiden rätt okej; jag har mina vänner (få, men naggande goda), min musik, min litteratur, mina bilder, mina fåglar, mina resor.
Men i den stora världen ser det rätt bekymmersamt ut…
Tänk om skatan varit en sällsynt fågel. Då hade man upptäckt hur vacker den är…
Jo, förstår ni, det var så att jag idag for ut till Ljungås naturreservat. Det ligger åt Alingsås till, ca fyra mil från Borås. Detta reservat är till största delen situerat i norra halvklotets karga taigaskogsregion, dvs. fyllt med barrskog, jämförelsevis artfattigt. Åtminstone vad gäller fåglar, detta framstod med all önskvärd tydlighet per omgående. Tystnaden var ÖRONBEDÖVANDE! På gott och ont, naturligtvis. Det är väldigt skönt att slippa höra alla människoljud man ständigt omges av, nästan utan att vara medveten om dem; bilar, gräsklippare, högljudda homo sapiens… Men lite mer fågelljud skulle förstås inte skadat. Jag menar, im wunderschönen Monat Mai och allting, nog skall de väl kunna låta lite, de bevingade små liven – även om jag kommit upp för sent och dessutom glömt hörapparaten.
Jag rastade vid Kroksjön. Den ser ut så här, om ni greppar:
Alltså en typisk klarvattensgöl, en skogssjö. (Det rör sig faktiskt om skog här undantagsvis, inte om virkesåkerplantage, reservatet gör skäl för sitt namn.) Dylika vattensamlingar är normalt sett fattiga på fåglar. I Kroksjön idag befann sig fyra grågäss, det var det hela. Så småningom tillkom en drillsnäppa. Därutöver hördes faktiskt en groda, vilket fick mig att gå igång lite grand. Men inte mycket mer; en spillkråka underströk tystnaden, enstaka ringduvehoanden, taltrast långt borta…
Intog min medhavda vid sjöstranden. Den bestod av två skinksmörgåsar och ett äpple (alltså min matsäck, inte sjöstranden). Gott, hett kaffe från nyinköpt termos därtill. Jag njöt av tystnaden.
Men sen, vad göra? Min medfödda rastlöshet, som jag bekämpat i decennier, gjorde sig påmind. Jo, tänkte jag, jag skall anta utmaningen. Försöka finna motiv där till synes inga motiv finnes, göra intressanta bilder av ingenting. Koka soppa på en spik, med andra ord! I det följande redogörs för resultatet av mina strävanden. (Glöm inte högerklicksmöjligheten, för att förstora bilderna vid behov.)
Först blev det lite konstfoto, typ:
Sen föll min blick på en gammal tallkotte.
Några strån växte ju ändå i sjön.
Har ni smulat sönder några såna här mellan fingertopparna och känt den underbara porsdoften?
Och så gladdes jag åt att jag inte är pollenallergiker… Det lär vara 4-5 gånger mer björkpollen i år, jämfört med förra året.
Efter dessa minimalistiska njutningar återvände jag, trots allt något vederkvickt, till stadslivet och civilisationen.
I brist på annat till hands återstår blott att efter bästa förmåga koka soppan på den spik som finns att tillgå.