Min Blogg

Kanoten klar

Idag monterade Ivar och jag ihop kanoten. Det tog 3-4 timmar och var skitjobbigt. Kanotskinnet var så tight! Men bra blev det till slut. Enligt uppgift från dem som vet, ska det egentligen inte behöva ta mer än 20-30 minuter –när man gjort det några gånger, vill säga.

Vete fan om jag nånsin monterar ner den igen…

Dyngrauk?

Att befinna sig i dyngrakt tillstånd är verkligen inte något som tilltalar mig numera. Men jag tycker det är ett intressant ord, dyngrak. Ordets innebörd, som mina allmänbildade läsare med säkerhet känner till, är ungefär “redlöst berusad”, “aspackad” och liknande.

“Dyng-” i dyngrak fungerar som ett förstärkningsprefix med mycket lite av egen betydelse, på samma sätt som i dyngsur, dyngvåt osv; “väldigt rak”, “väldigt sur”. Prefixets ursprungliga betydelse är oklar. Jag associerar till “dynga”, alltså ungefär lika med “skit”, “avföring”, men det får stå för mig. Annars är ju i och för sig just “skit” ett bra exempel på hur ett förstärkningsprefix fullständigt kan tappa sin ursprungliga betydelse; vi kan ju till och med tala om att något är “skitgott” utan problem.

Svårare att reda ut är vad -rak ska stå för i sammanhanget. Det skulle förstås kunna vara ironiskt menat; det är ju inte ovanligt att man i aspackat tillstånd har betydande svårigheter med att stå rak, gå rakt osv. Det enda raka som ligger nära till hands i ett dylikt predikament är väl möjligen att ligga raklång. Eureka! Där har vi det kanske! Att vara dyngrak är helt enkelt lika med att ligga väldigt raklång (i först hand på marken, får vi förmoda).

Från dyngrak till dyngrauk. Rauk är ett gutniskt ord, som kommer från det fornnordiska hraukur, med betydelsen skyle, sädesskyle. Man band ihop säden i skylar (neker) för att den skulle torka bättre. Nu för tiden är en rauk förstås, som vi alla vet, lika med en beståndande, erosionsresistent stenpelare; något en dyngrak individ torde ha väldigt svårt att efterlikna, minst sagt. Ironin flödar.

Jag ångrar att jag inte köpte den här t-shirten i Visby:

Havets olika sidor 2

Men så ibland kan havet ibland surna till och bli förbannat, typ. Det tycks som vinden gör att havet fylls av helig vrede. Eller, om det inte är argt, så spänner det i alla fall musklerna rejält. Så här såg det ut ikväll:

Som jagande vita vargar

vågkammar på vildsint färd.

Saltstoff i luften,

barrdoft på stranden,

väsningar fräsningar,

spottsmäll och dån.

Elmer Diktonius, “Åländsk symfoni”, ur Stark men mörk (1930)

Väsningar och fräsningar ja – det är helt klart att det rör sig om ett frikativt ljud, detta vågbrus. Frikativor är samlingsnamnet för kontinuerliga, brusande språkljud, som Wikipedia uttrycker saken. Det är sådant som [f], [s], sje-ljud och tje-ljud i svenskan. De skapas alla genom en förträngning i artikulationsapparaten.

Men icke så havets brusande frikativa! Här är det inte fråga om någon förträngning, tvärtom! Hur går det till egentligen? Hur kan det bli ljud av några vattenmolekylers hoppa kullerbytta-lek!?

En annan sak jag funderar på är skillnaden mellan havsfrikativan och skogsfrikativan; alltså skillnaden mellan havets brus och skogens sus. För skillnad är det, tro mig. Jag har nu levt omvärvd av båda dessa meditativa ljudfenomen i en hel vecka, och alltså kunnat jämföra. Ingen skulle kunna påstå att havet susar. Ok, skogen skulle väl kunna brusa, men…

Här och nu slås jag av ett genialt, förenklat sätt att uttrycka saken: Visst kan väl havets brusfrikativa helt enkelt liknas vid ett s.k. fruntimmers-sjeljud, synonymt med det norrländska sje-ljudet, eller det ljud man frambringar när man ber någon hålla tyst: sch! Medan skogen sus mer har drag av det sydsvenska ångloks-sje-ljudet, som frambringas genom att man helt simpelt blåser ut lite luft mellan läpparna. Visst är det väl så! Har någon annan kommit att tänka på detta, eller är jag den förste?

Havets olika sidor 1

Igår afton behagade havet (nåja, Östersjön åtminstone) visa sig från sin lugnaste, psykiskt mest stabila sida. Tillfälle bereddes därvid för raukar och mer anspråkslösa stenar, att med hjälp av det vattnigt pastorala kvällsljuset bespegla sig i dess stilla yta (högerklicka gärna, och förstora bilderna).

Det var vackort… (obs! skånsk obetonad vokal; jfr meteorologen Nils i teve, närmare bestämt hans uttal av vädor…), det kan ingen förneka.

Varje morgon vid fem-tiden

Varje morgon vid fem-tiden vaknar jag tvärt

och går ut ur min stuga så glad och alert

Jag försäkrar, det lilla besvär’t är det värt

att få lyssna till foglarnes morgonkonsert

P. Ramel, Småfoglarne

Ja, nu sjunger de ju inte så flitigt som i våras förstås, men en koltrast hörs fortfarande, liksom en och annan bofink. Det är tillräckligt för att jag ska glänta på dörren till min stuga här på Fårö och stiga ut på min terrass. Så här ser det ut:

Raskt klär jag på mig, äter frukost och beger mig sen ut för att med liv och lust ägna mig åt min favoritsysselsättning här på Fårö: fotostrosande nämligen. Idag stötte jag bl.a. på den här lille gynnaren:

Lyckades till och med (och det är inte lätt, det kan jag försäkra!) fånga hen i flykten (bildligt med kameran menar jag då förstås, inte bokstavligen):

Först tänkte jag att detta kanske är den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal i ett senare liv som fågel… Men sen såg jag ju att det var en roskarl, och då började jag tvivla på att hen hade nåt å göra med Blaise P överhuvudtaget.

Annars har jag funderat en hel del på n’Blasse efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Filosofiska rummet på radio i natt. Han är berömd för sina aforistiska one-liners. Han har bl.a. sagt så här:

Allt elände bland människor beror på att de inte kan sitta i lugn och ro ensamma i ett rum.

Det tycker jag var djupt sagt. Tror det ligger en hel del i’t faktiskt. Och själv bär man ju syn för sägen som flänger ut i natur’n varenda morgon och fotograferar och står i.

Men nu i eftermiddag har jag kommit till ro i alla fall. Nu sitter jag här på en stol, mol allena. Skriver lite grand, visst, men i stort sett i lugn och ro. Liksom bara för att visa att alla inte är så odugliga som Blaise mena’ på att vi ä…

Ett under har skett!

Alldeles nyss hade jag besök av en uråldrig, långhårig och -skäggig farbror här i min påvra stuga på Fårö. Hans uppdrag var att försöka ordna tv och wifi-uppkoppling till mig, vilken hittills varit totalt icke-existent. Tv:n lyckades nästan (tidigare helsvart, nu med meddelande “Videodata saknas”), och wifi-fixandet slutade med succé! Ok, min telefon surfar långsamt (dock tidigare inte alls), reparatörens telefon surfade inte alls, webbläsaren Safari på datorn funkar inte – men Firefox surfar som en blixt! Och det är förutsättningen för att ni, kära bloggläsare, ska få veta att jag lever och dessutom njuta av detta nya inlägg.

Här får ni ett par exempel på gotländska underverk till att börja med (ursäkta dålig mobilbildskvalitet; bilderna skickades lågupplösta från telefonen i viss desperation, på den tiden (fram till för en halvtimme sen) jag inte hade någon wifi, ja knappt någon yttervärldskontakt ö.h.t.):

Apropå blogginnehavaren och hans liv

Jo, i morgon far han (innehavaren) till Fårö, Gotland, för en veckas rekreation. Huruvida därstädes möjlighet gives till en anständig digital s.k. uppkoppling är okänt. Därför anbefalles stort tålamod i den händelse digital tystnad, livlöshet och död skulle utbryta å dessa sidor. Var lugn, statistik och studier visar att han (innehavaren) kommer att dyka upp igen, och med honom nya underbart fantasifulla inlägg å denna blogg.

Här en stiliserad bild av Fårö (alt. The Eye Up Above):