Min Blogg

På onsdag (29/9) smäller det! Då spelar Soggy live på Musikens Hus i Göteborg. Det kommer att smaka extra gott efter den långa pandemi-askesen. Vi börjar låta vid åttasnåret. Välkomna!

Här kommer fyra länkar, som ni kan använda om ni vill (om man vill googla eller söka på Spotify är det enklast att göra det med “Soggy Bees”):

1) J.T. & The Soggy Bees hemsida på facebook.

2) Till våra låtar på Spotify.

3) Till livekonsert (utan publik) på Hemgården.

4) Till bandets sida på min blogg/hemsida.

En översättning av rubriken skulle bli ungefär: “Min bön i kapellet/bönehuset”. Nåväl, religiös är jag inte, men andlig vill jag vara, så ofta som möjligt. Och det var inte svårt den där gången för 30 år sen, när jag besökte magiska Skelligs för första gången. De består av två öar, en timmes båtfärd utanför Iveragh Peninsular, sydvästra Irland.

Och det är inte vilka öar som helst. Nej, det handlar om två helt osannolika magiska klippöar, som bara sticker upp ur havet och går rätt upp mot himlen. På Skellig Michael, den större ön av de två, slog sig munkar ner på 800-talet. De bodde i “bee hives”, ett slags bikupeliknande stenhyddor. Ingen hamn, inget färskvatten annat än regnvatten på ön, obefintliga odlingsmöjligheter. Men de bodde högt, flera hundra meter över havet, closer to God…

Munkarna hade inget kapell eller ens bönehus, men däremot en böneplats, an oratory, på den högsta punkten på ön. Dit kan man komma på en smal, smått livsfarlig liten stig. Så här ser det ut:

Väl däruppe, sittande på en smal, vass klippkam – ja, då är det lätt att bli andlig, kanske till och med religiös, det kan jag försäkra. Jag besökte denna magiska plats 1991, och skrev efteråt följande lilla bönetext:

Standing at the South Peak on Skellig Micha­el. Wind in from the west, sea birds circ­ling around me, along the cliffs and out over the sea. Above me, the sky, below the sea. It's me and the rock in the middle. I feel close to the rock, it's firm, it can be trusted, it won't let me down.

Imagine being a bird, preferably a fulmar or a gannet maybe. Sailing out in the sea of air, in perfect control, perfectly shaped, the ultimate sense of freedom.

But then again, no, that wouldn't be human. Anyway, in my mind I'm free, at this moment I am. My mind is soaring dreamingly away to foreign places. Maybe you're happier longing for places than when you actually reach them?

In high places you're closer to God? Yes, I think you really are. If you stand still, allowing time to stop existing, you will find God deep within yourself together with the sea, the rock, the sky, the birds, the sound of the waves breaking.

Harmony, happy sadness. Body and soul in complete unity with the whole.
My prayer in the oratory will be bits of song and poetry coming to mind, floating up from the depths of memory. Outcast? Yes….­.no, "incast", into myself, into the universe.

Oh, let me remain here for thirty years, or if that's too hard, let me be able to evoke this feeling again and again whenever I want to…..

Nej, det är överdrivet… Det där med att skapa någonting av ingenting har alltid verkat väldigt svårt för mig. (Därför tror jag inte att någon gud har skapat allting av ingenting. Jag tror i stället att allting alltid har funnits, om än i olika skepnader och konstellationer.) Mycket lättare då, att utgå från någonting och förändra detta, så att det blir ett nytt någonting, ett annorlunda någonting. Det är också ett skapande.

Så var det vid dagens fotopromenad. Visst, någonting litet fanns det väl där, men inte var det mycket att skryta med; inte i mina vanetrötta ögon. Men så slår man på blicken, ögat, och plötsligt hittar man en del. Såg nästan inga fåglar alls på min runda, bara en ensam liten rödhake. Men den inspirerade mig.

Vad fanns det mer att lägga märke till? Nja, inte mycket, men ändock… Har man en kamera med ett 500 mm teleobjektiv, som jag hade idag, blir förändringen av någonting man ser till ett nytt någonting rätt mycket en fråga om vad man väljer att ta med i bilden; vilket utsnitt av verkligheten man gör. Så här blev utnitten denna förhöstdag:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Inte så illa, trots allt. Men nedanstående bild är jag lite extra stolt över. Nästan ett exempel på någonting av ingenting… Några gamla slitna hängande löv bara. Men om utsnittet är det rätta, och om bakgrunden är lugn och fin och låter motivet träda fram, ja då ger bilden i alla fall mig en estetisk injektion; kanske uttrycker den till och med något, vad vet jag…

Igår såg jag de två första avsnitten av Slaget om skogen, en ny dokumentärserie på SVT play. Rekommenderas varmt. Ofta känner jag bara stor sorg när jag tänker på hur det svenska skogsmissbruket har ödelagt min barndoms landskap – hela Sveriges dominerande landskapstyp – barrskog med naturskogskaraktär, träd av blandade arter, i olika åldrar, gläntor, blåbärsris och lingonris, etc, etc.

Men de här två inledande programmen om skogen gav mig tillfälle att också bli heligt förbannad, eller ibland uppgivet gapflabbig. Låt mig ge ett exempel. Jag kan inte minnas när jag senast hörde något så urbota, skrattretande dumt som när professor Tomas Lundmark uttalade sig om den biologiska mångfalden. Den Östermalmska stadsmiljön, lika väl som en tät granplantering eller ett jäääävligt glest kalhygge, var enligt honom likvärdiga med en naturskog som goda biotoper för biologisk mångfald; det var bara fråga om olika typer av mångfald. Det skulle alltså inte spela någon större roll för den biologiska mångfalden om hela Sverige var ett enda stort Östermalm (eller ett kalhygge, alternativt en granplantering); biologisk mångfald skulle vi ha gott om ändå, enligt skogsskötselprofessor Lundmark. Kolla in avsnitt 2 av Slaget om skogen, från 5.46 till 7.30 så får se och höra att jag talar sanning.

Det enda professor Lundmark är expert på, det enda han vet någonting om, enligt min bedömning, är hur man på kortast möjliga tid får ut så mycket virke och pengar som absolut möjligt ur den svenska skogen samtidigt som man skiter i alla andra hänsyn.

Här några exempel på några biotoper med biologisk mångfald enligt ovannämnde dilettantiske s.k. professor; lite olika förvisso, men i princip likvärdiga:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Fick för mig idag att jag skulle kopiera och spara inläggen från bloggen för säkerhets skull, så de inte hastigt och olustigt försvinner ut i cyberrymden nånstans. Det slog mig då vilken utomordentligt högkvalitativ nivå det var på inläggen!

Eller hur!

(Det finns två sorters eller hur, dels den gamla goda påhängsfrågan, synonym med “inte sant?”, dels ett modernare bekräftande utrop: “Visst är det så!”)

Lustigt nog handlar så gott som alla inlägg om precis sådant som intresserar mig. De är också skrivna på ett för mig mycket tilltalande sätt.

Nu är det bara att hoppas att ni, kära bloggläsare, instämmer i mitt glada Eller hur! Kommentera gärna, utveckla er syn på hur illa eget beröm luktar, osv…

En snajdig filifjonka från Barcelona
Om sin dygd intensivt tycktes måna
Att hennes fästman, alltså Näcken
Därvid dränkte sig i bäcken
Är kanske knappast ägnat att förvåna

Om några veckor, 7:e oktober, är det precis fem år sen jag gav mig iväg på min allra som rejälaste runda (4.200 goda svenska mil), alltså resan Jorden runt utan att flyga. Så här kände jag mig före avresan:

Men iväg kom jag, varvet fullbordades, och hem kom jag efter 177 dagar. En av de saker jag lärde mig var att jag trots allt inte var en sån där feg pessemyra som jag hade trott att jag var; om så varit fallet hade jag aldrig kommit iväg.

Igår höll jag föredrag för publik om alltihop för jag vet inte vilken gång i ordningen. Fast nu var det förstås längesen, pga pandemin; roligt att komma igång igen. Det är alltid underhållande och fint (inbillar jag mig), med många fina ljusbilder och ett par egenkomponerade och dito framförda melodier som har med saken att göra därtill (en av dem heter just Rejäl runda).

Finns mer bilder och annat från resan på Mina Resor och Mina föredrag. Och massor med fina bilder på Flickr, albumen RoundTheWorldWithoutFlying 1-32. Här länk till album 1.

Vanligt godis är jag inte så svag för. Okej, riktigt mörk choklad kan ju va nåt, gärna med kokos, marsipan eller nötter. Fazers kokosprickar då? Jodå, inte dumt. Och så Ahlgrens bilar förstås, när sötsuget sätter in. (Beträffande de sistnämnda vill jag f.ö. ha till protokollet, att jag med näst intill osviklig säkerhet blott med smakens hjälp kan skilja på gröna (goda), rosa (goda) eller vita (mindre goda) bilar. Jag har blindtestat detta många gånger.)

Men jag njuter verkligen också av visuellt godis; färger och former kan få det att vattnas i munnen. Titta bara….

• 

• 

Eller med lite stökig rörelseenergi…

Triss i godis…

Eller kanske lite mer åt det magiska hållet…

Om blott 15 dagar – onsdag 29 september – spelar J.T. & The Soggy Bees på Musikens hus i Göteborg. 16 oktober gästar vi Two Lads’ Pub i Alingsås, och 11 november blir det musik i vår alldeles egna soggiga genre på Blue Velvet (utväxt på Kulturhuset) i Borås. Det är bara att välja!

Sparvhöken är Sveriges vanligaste rovfågel. Dock långt mindre välkänd än ormvråken, näst vanligast. Det är inte så konstigt. Ormvråken visar sig öppet, seglar och stiger med termiken. Sparvhöken däremot dyker upp blixtsnabbt och är lika snabbt försvunnen. När sparvhöken i förra inlägget blivit av med den retliga kråkan bröstade den trots allt upp sig inför min 500 mm-glugg:

• 

• 

• 

•