Bakom denna rubrik döljer sig det faktum att jag plötsligt blev så trött på rubriken “Konstrundan”. Jag har haft en serie inlägg på bloggen med denna rubrik: Konstrundan 1-6 (sök i rutan till höger på bloggen, så hittar ni tidigare inlägg). Inget fel på konsten jag visar på, men beteckningen “konstrundan” lät plötsligt alltför käck (stesigt!). Så nu har jag ändrat till Konstpaus, men numreringen låter jag fortsätta, nr 7 således.
I maj 2018 besökte jag Berlin. En av de stora upplevelserna var Käthe Kollwitz-museet. Käthe Kollwitz (1867-1945) var en tysk tecknare, grafiker och skulptör. En helt fantastisk sådan, enligt min mening. Hennes verk berör verkligen. Vanliga teman är människor i nöd och fattigdom, offer för krig och våld. Det senare gör ju hennes verk – som f.ö. förbjöds av nazisterna – alldeles extra aktuella, med tanke på det pågående grymma kriget i Ukraina.
Kvinna med dött barn
Självporträtt
“Neue Wache” i Berlin är en sån där pampig, bombastisk, storvulen byggnad, med associationer till stora riken och mäktiga män (som man kan bli hjärtligt trött på). Och mycket riktigt, här samlade de tyska kaisrarna sina skrytsamma minnesmärken över vunna slag och segrar under 1800-talet. Men under 2:a världskriget bombades det till grus. Det byggdes upp igen på 1950-talet. Och från 1993 gjordes det om till ett central-monument till minne av offren för krig och tyranni. Det vill säga, utanpå ser byggnaden lika pompös och tråkig ut som tidigare, men inuti finns en stor, rund sal med högt till tak. Och mitt i salen står en enda skulptur av Käthe Kollwitz, med inskriptionen: Mor med död son (Mutter mit totem Sohn). Enormt in – och uttrycksfullt; djupt berörande:
Alltihop kan nog också ses som ett tecken på den den tyska statens och dess innevånares strävan att minnas och ta ställning mot sitt krigiska förflutna.
Det är tur att barnbarn Bertil nu uppnått den mogna åldern av 5,5 år, och därmed kan tänkas vara mindre intresserad av farfars missväxta högra stortånagel. När han var sisådär 10 månader ung var han smått fascinerad av detta missfoster till tå, och undersökte det noggrant (se bild nedan). Jag fick den här skadan när jag besprang Stockholm Maraton för senaste (och sista) gången, 2015. Det var regnigt och kallt, och jag hade för trånga skor.
Trodde den var död, nageln, men så var det inte. Den bara växte snett och förtjockades abnormt. Och så har det förblivit, i nästan 10 år. Nageln har ändå inte direkt varit mig någon nagel i ögat, inte förrän nu på slutet. Den började ömma en smula, och djärvdes skava på pektån bredvid.
Så jag fattade det djärva beslutet att uppsöka Trandareds fotvård, på Trandared. Pernilla Johansson, leg. fotterapeut, tog hand om den missbildade nageln på bästa sätt; slipade ner den, petade och putsade, tills den antog ett rosenknoppsliknande utseende (se bild nedan).
Som sagt, barnbarn Bertil behöver inte vara ledsen för detta. Ingen behöver vara ledsen för detta. En glad nyhet mitt i allt elände!
Bild till vänster: FÖRE. Barnbarn Bertil undersöker den vanskapta nageln. BILD till höger: EFTER. Visst är den tjusig, eller hur?
egentligen hade jag tänkt börja plåga er allihop med ett blogginslag under rubriken dagens dikt. jag har nämligen gett mig fan på att börja läsa lite poesi igen. inte för att jag nånsin läst så mycket av den varan (“vara” – usch, fy fan!), men nog läste jag mer förr än nu; lugn, tålamod, koncentration… men så digitalsnubblade jag över en dikt: i’m nobody, som ledde till ett fotografi, som ledde till det ena å det andra…
ok, så här: vivian maier hette en kvinna i usa. hon förde ett undanskymt liv, född i new york, mestadels verksam i chicago, under åren 1926 till 2009. efter sin död blev hon emellertid känd som en utomordentlig s.k. gatufotograf (street photographer). hon hade gått runt på chicagos förortsgator hela livet och knäppt bilder av “vanliga människor”. hon tog emellertid också ett försvarligt antal självporträtt, gärna som spegelbild i skyltfönster.
detsamma haver jag ägnat mig åt, vid sidan om. dvs. då och då har jag knäppt mig själv såsom spegelbild. varför kan man fråga sig…?
må vara hur det vill med den saken (liksom med allt annat), jag såg plötsligt kopplingen mellan dikten i’m nobody av emily dickinson (1830-1886) visavi vivian maiers och mina egna självporträttbilder. först dikten, förtjänstfullt översatt av ers undertecknad:
I’m nobody! Who are you? Are you nobody, too? Then there’s a pair of us – don’t tell! They’d banish us, you know.
How dreary to be somebody! How public, like a frog To tell your name the livelong day To an admiring bog!
Jag är ingen! Vem är du? Är du ingen, också du? Då är vi ju ett par – skvallra inte! Dom skulle driva bort oss direkt, du vet.
Så trist att vara någon! Så offentligt. Liknar en grodas fjäsk. Kväker sitt namn hela långa dagen för ett beundrande träsk!
Och så bildbevisen:
J.T.Larsson
densamme, avslöjande detets dolda åstundan…
Vivian Maier
Lägg märke den freudianskt avslöjande mittbilden. Det är skönhet han hemlighet eftersträvar. Det visste han inte ens själv…
… var jag inte särskilt bra i, när det begav sig. Åtminstone hade jag inte så bra betyg (orättvist mothugg av lärarn, så klart). Men idag, vid pass 74 år ung, genomför jag en heldag i idrottens tecken.
Började med att följa Vasaloppet från första stavtag till sista i förmiddags. Om en liten stund vankas det inte pannekankas – men väl VM i 20 km skiatlon från Tröndelag City. Och inte nog med det, grädden på moset, löken på laxen, pricken över i:et, blir viktig match i La Liga: Barcelona FC (där jag spelat tänkande August på mittfältet i många år) mot Real Sociedad.
Puuh! Inte illa pinkat av denna åldrande trähäst! Men jobbigt förstås. Krävande. Det syns på bilden:
Att se det där ”samtalet” i Vita huset igår gjorde mig extremt upprörd. Blev förbannad och ledsen på en gång, på gränsen till fysiskt illamående.
För vad var det vi såg och hörde? Jo, en ren mobbningssituation, två stora starka, maffiabossen själv plus förste underhuggaren, som mobbar en som är svagare. Beteendet och orden de använde är fullt jämförbara med slag och sparkar mot en som redan ligger.
Den store, fule, fete Trump med hejduk Vance, från det extremt stora, supermäktiga USA som ger sig på Zelenskij, president i ett land som varit i förödande brutalt krig i tre år (egentligen sen 2014) mot en motståndare, överlägsen i kanoner och stridsvagnar och fullständigt hänsynslös mot såväl egna soldater som fienden.
Det var äckligt vidrigt att se…
Och ändå, så enormt imponerande Zelenskij, som behåller lugn och värdighet mitt i allt detta. Trots att han befinner sig i fiendens borg, trots att han inte får tala till punkt – han försöker föra ett normalt samtal. Det gör inte de andra två. De skäller ut honom, trycker ner honom efter bästa förmåga.
Dock måste jag tillstå, att min mycket starka känslomässiga reaktion ändå förbryllar mig en smula. Jag menar, nog är man van att se massvis med elände i teven, både dokumentärt och i allsköns kriminalserier. Men att bevittna detta nakna psykiska våld kändes värre. Och jag var inte ensam i min reaktion, verkligen inte. Hörde reportern Bert Sundströms kommentar i Rapport efteråt exempelvis. Han försökte uttrycka sig lugnt och behärskat, i för mediet passande ordalag, men det var knappt han klarade det. Han hade aldrig sett något liknande, sa han.
Jag tror vi (de flesta) känner starkt, att en värld där grundprincipen är att den starkare alltid har rätt, en värld som styrs av män med totalt maktfullkomliga, empatilösa översittarfasoner – det är ingen god värld, verkligen inte.
Visst, denna typ av beteende är inte så ovanligt på lägre nivå; tänkt på den gängkriminella miljön i Sverige exempelvis. Men nu får vi i direktsänd teve se denna typ av beteende utövas av en av världens mäktigaste män!
Och när man sen vet att mördarsvinet Putin är precis likadan.
Det är inte konstigt att man frågar sig vart världen är på väg…
I valet 1968 for min fader och jag till Skrea kyrkby för att rösta (inte för att skattskrivas, märk väl), i valet till Sveriges riksdag. Det var första gången för mig, och det kändes lite högtidligt. Farsan försökte absolut inte påverka mig på något sätt, han var inte sån. Men det kändes ändå rätt självklart att jag skulle rösta på socialdemokraterna, i likhet med honom. Det var i slutet på sossarnas 40-åriga regeringsperiod, och jag var faktiskt lite stolt över vad de och mina föräldrars generation hade åstadkommit.
Visserligen gnällde jag en hel del på Sverige även vid den tiden. Men det var ändå ett av världens mest välmående länder: välfärden, folkhemmet…
Förmodligen röstade jag på S någon några fler gånger, minns inte. Men på senare tid har det partiet bara gjort mig förbannad. Har tyckts mig att deras enda intresse var att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor. Inga visioner, ingen egen politik alls, strängt taget. Och klyftorna har växt i landet, snabbare än i något annat land i Europa, även under sossarnas regeringsinnehav, trots att de väl ideologiskt sett skulle arbeta för jämlikhet.
Men nu skulle en lägesbeskrivning av situationen i landet se ut så här:
710.000 personer bor i s.k. utsatta områden i Sverige. För ett par år sen var det 550.000. Arbetslösheten i dessa områden var i genomsnitt 22 procent; från 38 procent i Rosengård, Malmö, till 16 procent i Hässleholmen/Hulta, Borås. Arbetslösheten för hela riket är 8,4 procent (bara Spanien och Grekland har högre).
14.000 är aktivt gängkriminella, 48.000 har koppling till gängkriminalitet, enligt polisen. Och gängen sysslar inte bara med knark nuförtiden, utan alltmer med bedrägerier av olika art, utpressning osv, vilket är mycket oroande.
Den nuvarande regeringen har vidtagit ett stort antal repressiva åtgärder, infört hårdare straff m.m. Detta är nödvändigt och bra, men problemets kärna angrips inte, alltså den våldsamma segregationen. Så länge hundratusentals människor lever i arbetslöshet och utanförskap, så kommer inte gängen att ha några problem med nyrekryteringen.
Jag läste en artikel av Jörgen Huitfeldt i Kvartal, med titeln: “USA eller Sovjet – varsågod och svälj!” (4 feb, 2025). Så här beskriver han valet vi står inför:
Som jag läser landskapet står Sverige vid ett ganska smärtsamt vägskäl: Ska vi med hårdhänt ”antisegregationspolitik” tvinga på majoritetsbefolkningen rollen som ”kuddflickor”? Ni vet de skötsamma tjejerna som placeras bredvid klassens bråkstake för att hålla honom lugn. Eller ska vi motvilligt acceptera att Sverige under överskådlig tid kommer att vara ett genomsegregerat samhälle där alla som har chansen – invandrade som svenskfödda – kommer att välja bort bostadsområden och skolor som domineras av invånare med ursprung i Mellanöstern, Västasien och Afrika? […]
Valet står alltså, lite tillspetsat uttryckt, mellan ett samhälle där gängvåldet kanske skulle kunna sjunka lite jämfört med idag, men där möjligheterna att försöka välja bort otrygghet för dig själv och dina barn begränsas. Eller ett land med hög vålds- och konfliktnivå, sjunkande tillit och cementerad segregation, men där de som har råd kan skärma av sig.
Såväl intuitivt som förnuftsmässigt skulle jag vilja ansluta mig till det första, antisegregationspolitiska alternativet, snarare än det andra laissez faire-alternativet, att alltså bara låta allt fortsätta neråt som det gjort i några decennier nu. Detta sagt, utan att jag för ett ögonblick tror att någonting annat än att det är alternativ 2 som kommer att inträffa…
Alternativ 1 är nog tyvärr för jobbigt på kort sikt, för både politiker och medborgare.
När jag kommit så här långt i min tankegång upptäcker jag (återigen via Huitfeldts text) att det enda parti som hittills har något annat än floskler att säga i segregationsfrågan (“hela Sverige ska leva”, “alla måste hålla ihop” etc.) är socialdemokraterna! De tycks helhjärtat ansluta sig till alternativ 1 ovan, och har gjort en stor (förvisso teoretisk, men ändå), ansträngning och tillsatt 11 arbetsgrupper vilka har producerat 11 analyser som skall ligga till grund för sossarnas nya partiprogram, och för hur det antisegregerande arbetet skall gå till. Alltihop går under rubriken “Ny riktning för Sverige 2030“.
Okej, jag är inte så naiv att jag inbillar mig att detta nytänkande på något sätt kan tävla med sossarnas makthunger, när det kommer till kritan. Misstänker att bara mycket små delar av den fina teorin omsätts i praktik. Andra partier kommer kanske inte att hålla med för det första. Alla partier, i princip alla politiker numera, fortsätter hellre i evigheternas evigheter med till intet förpliktigande administration av rådande läge och katastrofala samhällsutveckling, än att de skulle riskera förlora röster genom komma med jobbiga, impopulära – men nödvändiga – åtgärder. Det är inte bara sverigedemokraterna som är populister, enligt min mening!
Så nej, mitt nysosseskap är nog rejält tveksamt… Men den teoretiska ansträngningen är ändå berömvärd, det måste jag säga. Kolla själva…
