Fick se den här sömniga figuren i samband med firandet av min systers 80-årsdag i lördags.
Tyckte hon (för det är väl en hon?) var särdeles söt och gullig. Kunde det vara nåt för min Sten-Åke, som jag misstänker känner sig lite ensam ibland? Typ Gift vid första ögonkastet (som jag tyvärr inte sett) kanske?
Gullan 
Sten-Åke
Men nej, nog ett alltför omaka par, vid närmare eftertanke. Hon så sömnig och passiv, han så energisk och aktiv (se tidigare inlägg). Går väl an att sammanföra dem så här på bloggen, men knappast i verkligheten. Nej det är nog inte värt.
P.S. Det här inlägget inlägget tillkom mer eller mindre som ett litet mysigt mellansnack. Efter förra ganska mastiga inlägget, Anteckningar från en rättssal, är jag nämligen redan på gång med ytterligare en kanske alltför lång och tråkig text (fast det tycker förstås inte jag) om koranbränning, som jag retat upp mig på. Vill ju inte slita ut mina läsare. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.
Hej, de är Jättefina båda och kan gott bli sammanboende under ljusa årstider eller dagar.
Då vaknar hon och ger lite mys åt honom och han sitt livfulla hit och dit -liv åt henne.
I mörkret blir hon en tyst kudde / sömnig sengångare och han bara stör hennes goda sömn och hon blir sur och
det sabbar hela det roliga. 😊