En god vän påpekade för mig att det fanns en tydlig maskulin tendens i de kiastiska epigram som publicerades i förra inlägget. Och det ser ju jag också nu… lite väl mycket ballar i tid och otid där. Men att jag inte tänkte på det själv? Oroande. Men så har jag också mitt ursprung i ett gubbväldes-Sverige som inte gick av för hackor. Det hade jag glömt, men blev påmind om det genom att se den utmärkta dokumentären om Birgitta Dahl på SVT play. Jojomen, hon hade att kämpa mot hon… Fast det fattade jag inte då, när det begav sig. Då var jag ett omedvetet litet hanbarndjur, en mysig trädgårdsdvärg framlevande mitt liv i högönsklig välmåga och enfald.
Nu däremot, en bildad, tolerant och vidsynt man i sina bästa år… Och ändå såg jag inte det snedvridna genusperspektivet i de där kiastiska epigrammen! Märkligt.
Återkommer med ytterligare analys i sinom tid.
Liked this post? Follow this blog to get more.