Återigen en sån där dag då jag inte har en aning om vad jag skulle kunna lägga ut på bloggen. Nå, men skit i’t då, säger ni kanske. Lägg inte ut nånting! Jo, jag förstår vad ni menar, det är ett gott råd, visst är det…
Men samtidigt tycker jag det är lite synd att inte ändå… På sista tiden har det tillkommit många fler läsare av bloggen av någon anledning, enligt mitt statistikverktyg: 97 besökare och 221 besök hittills bara idag! Jag verkar vara på väg att svinga mig upp på ren influencernivå…! Ha ha, det där influenceriet tycker jag är bland det fjantigaste som finns (utan att veta ett dugg om saken egentligen).
Och det är ju definitivt inte heller så att tid saknas för min del att hitta på nåt. Efter det stora kalkon-tabberaset igår på Juldagen, med tio smaskande och stojande barn och barnbarn uppfyllande varenda en av alla mina 58,5 kvadratmeter lägenhetsyta med ett liv och ett kiv (var görskôj, bara så ni vet), så har det stora Annandagslugnet brett ut sig härstädes. Gott om tid till vad jag vill.
Okay, jag drar till med min lilla tidsvisa. Den sjungs till samma melodi som Nu är det jul igen, så det passar ju bra. Och den är genial, det tycker jag verkligen; har nåt slags djup i all sin enkelhet. Den handlar om att vi alla alltid lever i ett psykologiskt nu. Vi kan tänka på dået och senet i vårt nu, men kan egentligen inte lämna nuet. Och vi har svårt att hantera det pågående flödet av händelser och rörelser och därmed tid – jfr visans medan nedan! Vi vill väldigt gärna frysa ögonblicken för att få dem tydligare.
Nu är det nu igen
o nu är det nu igen
o nuet varar än till sedan ://:
Men det var inte sant
men det var inte sant
för däremellan kommer medan ://:
Liked this post? Follow this blog to get more.