Eller snarare: “(Kvinniskor) och människa”, typ. Eller kanske: “Människa på toppen” – på toppen av Ellmauer Haltspitze i Kaisergebirge (Wilder Kaiser, Tyrolen, Österrike), 2.344 meter över havet.
Första gången jag var på gång att bestiga denna bergstopp var nån gång på sextiotalet. Det sket sig, på grund av ösregn. Sen har jag försökt en 2-3 gånger till under årens lopp, men det har alltid varit något som förhindrat mig att nå toppen; regn, magsjuka, feghet, etc. Men i nådens år 2014 flinade lyckan mig i ansiktet. Det var dåligt väder natten innan; jag låg på min brits i Grutenhütte (1.620 m.ö.h.) och hörde hur regnet oavbrutet smattrade mot plåttaket strax över mig större delen av natten. Och jag tänkte: Nähä, det är kört. IGEN! Jag kommer aldrig upp på den där förbannade toppen. Jag får ge mig och gå ner till Kufstein i morgon bitti igen.
Men så, fram emot morgonen: Som genom ett under höjer sig molnen. Regnet upphör, solglimtar ibland. Jag kunde påbörja betvingandet av de 724 höjdmeter som skilde mig från toppen. Molnen finns där, över och under mig, men de stör inte, tvärtom. Så här såg det ut:
Ren klättring är det inte. Det rörde sig om en s.k. Klettersteig, förberedd för att underlätta för vandraren/klättraren med stegjärn, vajrar, osv. Men det är brant och farligt, definitivt inget för den icke svindel-frie:
Längst upp ligger nysnö (september månad). Här finns en nödskyddsstuga: Babenstuberhütte:
Och jag tvekar inte. Medveten om min otvivelaktiga dumdristighet som får mig att göra det här utan hjälm, utan karbinhake att haka mig fast i vajrarna med, och framför allt: att gå här Ensam! Att snubbla en enda gång kan betyda att störta 1.000 meter mot en säker död, och då spelar det ju i och för sig ingen roll om man är ensam eller inte… Men säg om man bara snubblar och stukar foten… Då är man illa ute. Ingen mobiltäckning här. Men jag bara kör över alla invändningar och går/klättrar vidare. Jag har ju för fan försökt ända sen sextiotalet! Ingenting får hindra mig nu. Och till slut:
Jag har nått toppen och tar en lite ansträngd selfie. Känslorna är starka, skönheten ögonbedövande:
Jag glömmer det aldrig. Och jag är fortfarande förvånad över att jag (normalt en feg pessemyra) kunde visa sådant MOD! Ofattbart… (Fler bilder från samma bragd på Flickr.)
Liked this post? Follow this blog to get more.