Gillar det där ordet: kuf. Lika med en underlig gynnare, ibland kanske en nörd, som är besatt av något visst ämne, någon hobby eller liknande. Funderar ibland på min egen kuf-status. Är jag underlig på nåt sätt? Egendomlig? Ovanlig?
Tja, själv tycker jag att jag känns väldigt vanlig, men… När jag tänker på hur det var i morse, så tilltar mina misstankar om min egen kufiskhet.
Vaknade tidigt i morse, kunde inte somna om. Kände mig trött och matt. Ville inte stiga upp. Telefonen låg bredvid mig i sängen. Eftersom jag inte riktigt hade lust att läsa (torra ögon) så tänkte jag lyssna på nåt på telefonen. Råkade zooma in på Kvartal, en mycket bra internet-plattform med god information enligt mottot: tänk själv. Varken höger eller vänster.
På Kvartal finns bl.a. “Ola Wongs bokklubb”. Det är en podd, där Wong bjuder in ett par personer åt gången för att diskutera en specifik bok. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger, oftast med god behållning. Dock har jag undvikit det avsnitt där Wong skulle diskutera den romerske författaren Vergilius verk Aeneiden. En klassikernas klassiker, visst. Status i paritet med Iliaden, Odysséen, Den gudomliga komedin, m.fl. Men tråkig som fan, har jag alltid tänkt. Men nu fanns liksom inget annat tillgängligt, så jag tänkte att ok då.
Det blev en fullträff. Ola Wong besöktes i podden av Fredrik Sixtensson (prof. i grekiska) och Victor Malm (Expressens kulturchef). Dessa tre samtalade alltså om Aeneiden, och detta på ett sätt som verkligen fascinerade mig. De framstod som så kunniga, bildade, de spårade ut från ämnet på det mest intresseväckande sätt, med humor, vitterhet… Intellektuellt/cerebralt fyrverkeri var uttryck som jag associerade till. En ren njutning…
Så småningom kom jag upp ur sängen, och satte igång att googla på diverse ting som dykt upp när jag lyssnade på podden. Lånade Aeneiden som e-bok på Knallebiblioken.
Ännu mer: allt det här fick mig att själv hitta på ett elegiskt distikon, med morgonens poddlyssning som tema. Ok, jag är visserligen expert på sånt här, har doktorerat i metrik (alltså lika med verslära ungefär; rytm, rim etc.). Men ändå. Det är sannerligen många år sen jag präntade ner nån hexameter eller pentameter, det ska gudarna veta. Men nu blev det den här lilla ansatsen:
Elegiskt morgondistikon
Sömndrucken trött och stum och uppfylld av nattens demoner
vakar jag matt i min säng, orkar inte gå upp.
Likgiltigt fingrar mobiltelefonens lysande knappar.
Slumpmässigt finner Kvartal, Olas bokklubb jag hör.
Wong med Sixtensson och Victor Malm Vergilius dryftar;
Cerebral eufoni, litterär kvalitet, ja magi!
Mästerverk Aeneiden, därom äro de ense.
Men i vår onda tid, vem gitter läsa slikt?
Första raden i varje verspar är skriven på hexameter, andra raden på pentameter. Kanske återkommer jag och förklarar vad detta betyder, kanske inte.
Det väsentliga är att säga, att denna min morgon, som jag beskrivit ovan, det en riktig höjdarmorgon för min del! Jag njöt i fulla drag. Tänkte att är det inte fan i mej fuckinfantastic att jag kan gå igång så till den milda grad på nåt sånt här! Om någon tittat in i min påvra lägenhet hade denna någon inte sett nåt speciellt, snarare tvärtom. Fan vad trist det ser ut, den där gamle lönnfete 74-åringen som trynar i sängen, inte orkar upp… Osv.
Men inne i huvet försiggick det mängder av saker, det kan jag försäkra; tankar mest, men också en hel del känslor.
Så då blir min fråga: Allt det här lär väl göra mig till en tvättäkta kuf i alla läsares ögon, eller tror ni inte, kära läsare?
Jaja, det får vara som det vill med den saken. Jag är en tillräckligt gammal hund för att inte kunna lära mig sitta på nåt avgörande nytt sätt. Så är det och så lär det förbli.
Liked this post? Follow this blog to get more.