Jag lyssnade på podden Ola Wongs bokklubb på Kvartal häromnatten. Det handlade om Hans Nossacks roman Undergången, en ögonvittnesskildring av bombningen av Hamburg under 2:a världskriget. Från 24 juli till 3 augusti dog 44.600 människor här i en total eldstorm, och 900.000 blev hemlösa.
I podden samtalar Wong med Stefan Ring och Stina Oscarsson om denna dokumentärroman. Alla tre tycker det är en fantastisk bok, om än något uppgiven. Författaren står ett stycke utanför Hamburg och ser staden pulvriseras av de brittiska och amerikanska bombplanen.
Frågan är vilka slutsatser man ska dra, och vilka reaktioner som är motiverade när man läst en sådan här fruktansvärd krigsskildring. Här skiljer sig åsikterna åt mellan de tre i podden. Oscarsson är emot våld och motstånd mot våld, åtminstone i reguljär militär form. Det är meningslöst och kostar för mycket lidande och död att göra öppet militärt motstånd, menar hon.
Men Wong och Ring håller inte med. Bättre att om nödvändigt dö när man slåss mot en invaderande ockupationsmakt, än att plågas och kanske ändå dö när man sedan tvingas leva i en förtryckarstat.
Det faller sig naturligt att diskutera det här just nu, apropå hur Ukraina ska försvara sig mot Ryssland. Skall Ukraina kämpa vidare mot övermakten, till priset av en mängd soldaters liv, liksom civila som bombas av ryssarna? Eller är det bättre att ge sig och kanske göra motstånd i form av partisan- och gerillakrig?
Skulle Nossaks bok Undergången vara obligatorisk litteratur för alla skolbarn? frågar sig de tre i podden. Nej, den är för uppgiven och defaitistisk, anser de. Däremot, säger Stefan Ring plötsligt, borde den finländska författaren (estnisk mor och finsk far) Sofi Oksanens bok Utrensning läsas av alla.
Nu har jag läst Utrensning, och förstår vad han menar. En absolut fruktansvärd bok, kanske den mest fruktansvärda jag någonsin läst. Den är också fruktansvärt bra.
Den utspelar sig i Estland, bl.a. under den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna från 2:a världskrigets slut till murens fall 1989 och läsaren får en så totalt vidrig inblick i hur ett totalitärt förtryckarsamhälle kan te sig, att man blir alldeles matt. Hur de som lever i detta system med godtyckliga fängelsestraff, deporteringar, tortyr och angiveri drabbas, fysiskt bokstavligen, men också mentalt. Det senare gäller faktiskt båda sidor; även ryssarna blir så att säga hjärnskadade för livet.
Kvinnor och barn drabbas allra hårdast och Utrensning är en feministisk bok, två kvinnor står i centrum. Men Oksanen är mer än feminist. Huvudpersonen Aliides öde kan liknas vid ett tidlöst antikt grekiskt ödesdrama.
Det är plågsam men nödvändig läsning.
Jag vill påstå att jag var någon sorts pacifist som ung. Hade ungefär samma ståndpunkt som Stina Oscarsson ovan, bl.a. efter läsning av Remarques På västfronten intet nytt. Nåväl, jag gjorde fegt lumpen ändå, ville inte riskera fängelsestraff för vapenvägran.
Jag har förbryllats en del över att så många (nästan alla jag känner), även före detta pacifister som jag, utan vidare är för att skicka vapen till Ukraina och hjälpa dem att stå emot ryssarna på alla vis. Måste väl vara att vi känner oss hotade av Putin allihop. Ja, vi har ju t.o.m. gått med i Nato av samma skäl.
Efter läsningen av Sofi Oksanens Utrensning har jag stärkts i min åsikt att vi måste slåss mot det ryska auktoritära, fullständigt orättfärdiga systemet.
Men jag vet förstås inte om jag skulle våga vara med själv. Det är ju väldigt skönt att ukrainarna lider i vårt ställe…
Och egentligen tycker jag självklart att alla länder borde skrota alla vapen, inte minst kärnvapnen, och lägga ner all militär verksamhet. Men det liksom inte så världen ser ut…
Liked this post? Follow this blog to get more.