Läste igår en lång essä betitlad: Allt du velat veta om sex, men inte vågat fråga om, skriven av en evolutionsbiolog med det illustra namnet Jerker Vinterstare. Han forskar och undervisar på Lunds universitet. Essän utreder vad som utmärker människans två biologiska kön: kvinnor och män. Vinterstare anlägger ett evolutionsbiologiskt perspektiv, och kommer härvid att frondera mot rådande populära genusrelaterade ideologier, enligt vilka kön huvudsakligen bestäms av vad individen identifierar sig som, oberoende av biologin.
Jag saxar lite ur Vinterstares text för att eventuellt locka er att läsa den i sin helhet. På slutet försöker han besvara frågan varför så många i Sverige idag inte kan eller vågar svara på vad en kvinna eller en man är för något. Så här skriver han:
Att honor är honor och att hanar är hanar och att det föreligger betydande skillnader mellan de båda har fram tills nyligen varit en så uppenbar sanning att det varit en icke-fråga.
Så hur kommer det sig att planetens smartaste organism har så svårt att erkänna sådan basal kunskap? Jag menar att svaret är tredelat.
1. Den första delen innebär en förnekelsekonsensus gällande vårt ursprung. Att människan, likt varenda organism som någonsin existerat och någonsin kommer att existera, är en produkt av organisk evolution via naturlig selektion är en sanning som de flesta sällan viger en tanke åt. Den västerländska människan tenderar att se sig själv på en piedestal ovanför övriga jordbor. Detta är en falsk bild av vår plats i naturen som förmodligen initierades dagen då våra förfäder skapade gudar.
2. Den andra delen av svaret finner vi i att vi har det för bra. Vi behöver inte backa bandet vidare långt innan vi når en tid då vi alla bar samma dagliga bekymmer som planetens övriga arter. Att skaffa mat, skydda oss från rovdjur, finna en partner, reproducera oss och ta hand om avkomman är problem som vår hjärna anpassat sig för att lösa. I takt med ökad välfärd har dessa tidigare bekymmer reducerats och för många av oss är det numera icke-problem. Vi har lyxen att kunna ta självaste livet för givet och med det kommer friheten att kunna så och skörda illusioner och lögner såsom frånvaron av biologiska könsskillnader.
3. Den tredje och kanske viktigaste delen av svaret ligger i ett försök att generera ett jämställt samhälle. Den västerländska kulturen har likt många andra av människans kulturer kantats av ett patriarkalt styre. Jag misstänker att man i egalitära stater som Sverige har försökt reducera patriarkatet genom att blunda för biologin. Om kön inte är biologiskt fixerat och om könsskillnader inte existerar, ja då försvinner patriarkatet på kuppen.
[…]
Likt många före mig vill jag påstå att jämställdhet uppnås genom att vi ser verkligheten för vad den är. Patriarkatet försvinner inte för att vi förnekar skillnader mellan könen. (min kurs.) Det är i vår biologi vi finner svaren för äkta jämställdhet. Vi föds inte som oskrivna blad – vi har våra förfäders historia i vårt DNA och dessa historier bär ett könsspecifikt arv. Genom att acceptera de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor kan vi bättre förstå hur könsspecifika styrkor och svagheter kan tillämpas, i stället för att dämpas eller elimineras.
Just detta att Vinterstare utgår från den biologiska evolutionen gör texten extra intressant, menar jag. Jag försöker själv anlägga detta perspektiv, åtminstone när jag funderar över de stora, existentiella frågorna. Men jag kan för lite, därför är det gott att läsa vad en expert på området har att säga. Det finns ingenting, absolut ingenting, inom kulturen, som inte har sin primära grund i naturen, om ni frågar mig. Så läs gärna Vinterstares essä om ni har en halvtimme över. Det är väl använd tid.
Liked this post? Follow this blog to get more.