Kan det vara vidvinkelobjektivet som spelar spratt? Eller har han verkligen klumpfot, Pinnochio? Får mig i alla fall att tänka på några favoritrader av Ekelöf i dikten Epilog. Av A:lfr-d V:stl-nd (avslutar diktsamlingen Strountes från 1955):
Ty min den är, den sena uppbrottstimma!
Väl har jag klumpfot – men den är dock min!
Snart skall jag över horisonten simma
som en gång Byron simmade med sin!
“Gunnar Ekelöf var en återkommande medarbetare i Grönköpings Veckoblad under slutet av 1940-talet och det tidiga 1950-talet. I sina alster i tidningen – flertalet publicerade under signaturen A:lfr-d V:stl-nd – ger han uttryck åt en hittills okänd sida av författarskapet. […] Det står klart att det Ekelöf ägnar sig åt i Grönköpings Veckoblad pekar fram mot den nyskapande diktsamlingen Strountes (1955). I pekoralpastischen såg han bland annat en litteraturkritisk potential. Genom att skriva ”dåliga” dikter och antipoesi – dikter med avsiktliga dissonanser, absurda fraser och sarkastiska vändningar – kunde Ekelöf i veckobladet rikta kritik mot 40-talisterna och deras många epigoner.” (Daniel Möller: “Gunnar Ekelöfs dikter i Grönköpings Veckoblad”, litteraturvetenskap, Lunds Universitet, 2017)
Pekoralpastisch; jo, jag tackar jag…
Liked this post? Follow this blog to get more.