December 2013 och januari 2014 befann jag mig på resa i Vietnam. Vi börjarde i norr, i Ha Long Bay och Hanoi, reste söderut och slutade i Ho Ch Minh City, eller Saigon, som det hette förr.
På vägen söderut landade vi bl.a. i kuststaden Quy Nhon. Där höll vietnameserna på att turistisera; stora hotell och vidsträckta sandstränder vid Sydkinesiska sjön. Dock fanns där ytterst få turister vid vårt besök, det var ju mitt i vintern, trots allt.
Min reskompis Mora-Nisse och jag (han var från Mora, men åkte ogärna skidor) tog en rejäl strövtur på den näst intill övergivna stranden.
Vi kom till en uteservering med en väldig massa (tomma) stolar och bord.
Inga gäster, förutom vi. Smått trötta efter promenaden fick vi för oss att beställa varsin drink (något som jag verkligen aldrig gör annars; dels för att det är för dyrt, och dels för att jag inte gillar nån drink förutom gin & tonic (fast det visste jag inte då; det lärde jag mig först 2015 på Cypern, på en all inclusive-resa med löparklubben SOK Knallen)). Vi studerade drink-menyn, som var omfattande. Emellertid visade det sig, att ingenting av det vi beställde fanns att tillgå, det var tyvärr slut, hette det. Det enda de hade var Pina Colada.
– Ok, sa vi, men då tar vi det!
Alltnog, efter 20 minuters väntan hade vi fortfarande inte fått något att dricka. Vi väntade och väntade och väntade…
Men så…! Vi spanade in ett par killar som kom släpande på varsin välfylld plastkasse. Verkade vara fyllda med flaskor… Det klinga och klang så vackert.
– Det verkar som dom varit och köpt lite sprit i snabbköpet, sa Nisse.
Så kan det ha varit, för efter bara ytterligare fem minuter eller så, så kom våra drinkar, vackert gula.
Vi drucko och vi njöto i fulla drag.
Senare på julaftonskvällen – ja, för dagens datum var 24 december, 2013 – uppe på mitt ensliga rum på 9:e våningen i det tomma strandhotellet, lyssnande till de sydkinesiska sjön-bränningarna, med tankarna på nära och kära där hemma, så långt så långt borta, skrev jag denna lilla dikt:
Julafton i Quy Nhon, Vietnam
Så har jag då slutligt kommit fram
Dit jag inte kunde ana att jag skulle
Och firar jul på plats i Vietnam
Fjärran från gran och kaffe med bulle
Tja, varför inte, utan att förhäva mig,
Jag menar, det som finns det finns
Ju också här, mer kan man ej kräva, nej,
Det icke mera vinns
Än det som redan vunnits en stilla stund
Vid stranden av en spegelsjö
Då tillvaron sig öppnar likt ett sprund
Mot ljuvligt undertill hos någon mö.
Sakta svindlar jag bort
Till bränningarnas åter och åter
Jag är som du, vi är samma sort
Vi älskar och skrattar och gråter
Vår vandringsstund här på jorden
Så solkattskort vemodigt skön
Vidvingade, fjärilsbetingade, orden
Hör min bön:
O, så låt mig då bara en stund få leva
I lugn och längtan få finnas i fred
För att sedan i sinom tid få treva
Mig fram emot Alltet, enligt uråldrig sed
Allt lever, allt lever
Allt blir och allt blir
Och du blir vad allt blir
När det dör:
En del av det hela
Liked this post? Follow this blog to get more.