Ja, det vill säga häromsistanes kom det ett mail från Öland. En för mig okänd person undrade om hon och en god vän, som var fotograf, kunde få använda en av mina dikter i en bok som de höll på att göra, och som skulle komma ut ganska snart. Det skulle bli en bild på varje uppslags högersida, och lite text på vänstra sidan. Och ett uppslag skulle handla om långsamhet. Där passade min lilla diktelidiktdikt in förstås.
Kunde jag tänka mig detta? Ja… jag drog på det…: Okej då.
(he he…) I själva verket blev jag ju knôkagla och ofanteligt smickrad! Tänk att äntligen få komma ut! Under oräkneliga år vid det här laget har jag gått och tjatat om att jag hade tre drömmar en gång: 1) att doktorera 2) att resa jorden runt utan att flyga, och 3) att ge ut en bok (av skönlitterär karaktär nota bene; doktorsavhandlingen (som ju för övrigt är oläslig och obegriplig (ja, förutom förordet då) enligt min svåger) gills inte). De två första drömmarna har jag förverkligat, men den tredje återstår.
Så jag har valt att se nedanstående dikts utdykande i offentligheten som en blygsam början på min marsch mot publiceringen av mitt förstlingsverk (vem vet, kanske blir intervjuad i Babel också…).
Varför så bråttom
min vän?
Vägen är lång
så det finns ingen
anledning att skynda!
Kunde det bara så
få förbli:
hela livet
på väg
på långsam
upptäcksfärd.
(Erinrar mig härvidlag osökt när jag experimenterade med att försöka få bukt med stressen som lärare på Bäckängskolan genom att hela tiden tänka mig att jag led av ett hjärtfel, och därför måste förflytta mig med yttersta långsamhet i korridorerna.)
P.S. Om ni tycker er känna igen dikten så tycker ni rätt. Den förekom i för första gången i dessa spalter 24 jan 2021. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.