Jo, förra inläggets rubrik Antirasism? syftade framför allt på de sista raderna av Evert Taubes Balladen om Gustaf Blom. Den lyder så här:
Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning I kulören, det gör väl ingenting
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!
Det här är alltså avslutningen på en 13 strofer lång skröna om sjömannen och äventyraren Gustaf Blom. Mycket hinner hända, bland annat får han tre barn, varav två svarta och en vit. Den vite gossen missköter sig å det grövsta och hamnar i fängelse, i “Sing-Sing”. De svarta barnen däremot “de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor”.
Jaha, men utgångspunkten här är väl typiskt rasistisk, säger kanske någon. Om både de svarta och de vita barnen varit “snälla”, ja då hade man självklart valt de vita, tycks vara underförstått. Och att överhuvudtaget hålla på och tjafsa om “kulören”, tyder det inte på en rasistisk grundinställning?
Ja, jo, visst, så kan det tyckas. Men då måste man lägga in låtens tillkomstid i ekvationen. Balladen om Gustaf Blom skrevs 1936. Det var en tid då rasistiskt tänkande var norm, inte bara i nazistiska Tyskland, utan i större delen av världen, skulle jag tro. Inte minst i Sverige. “Statens institut för rasbiologi”, grundades 1922, “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder”. Institutet var sedan i full självständig verksamhet till 1958, då verksamheten överfördes till Uppsala universitet.
Så när man tar av sig vår tids anakronistiska glasögon och försöker tänka sig in i hur det var då, 1936, så inser man att det Evert Taube ger uttryck för i sin text var ovanligt och progressivt; med klart antirasistisk tendens.
Nu kanske ni är mogna att lyssna på hela låten? Det är den värd, den är bra. Klicka här, i så fall.
Liked this post? Follow this blog to get more.