Mitt förra inlägg var ironiskt. Greppade ni det? Jag sa/skrev tvärtom mot vad jag menade. Trump verkar ju va en jävla skitstövel, det ser och hör man så fort han visar sig och öppnar munnen. Och hans kvinnosyn ska vi ju inte tala om… rena skräckexemplet.
Även inlägget Sanitär olägenhet här på bloggen dröp av ironi. Det hängde ni väl med på? Eller? Så så, bli inte förbannade nu bara för att jag frågar. Ironi är ett synnerligen vanskligt begrepp. Man kan aldrig vara säker på att innebörden går fram. Kan slå totalt fel när man minst anar det.
Ett känt exempel är Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal), en satirisk synnerligen ironisk artikel skriven författad av Jonathan Swift 1729. Han propagerar där vältaligt för hur fattiga irländska föräldrar skall förbättra sin situation. De bör naturligtvis sälja sina övertaliga barn till de rika, vilka sen kan tillreda de små telningarna på läckraste sätt, och helt enkelt äta upp dem.
I själva verket var Swift dödligt förbannad på (de engelska) myndigheterna som inte gjorde ett dyft för att hjälpa de fattiga. Han ville väcka opinion. Vad hände då? Jo, Swift blev åtalad för sitt inhumana förslag. Man tog hans skrift på allvar. Missade ironin.
Ändå kan man (jag) inte låta bli att ironisera ibland. När man tycker nånting är så urbota idiotiskt dumt…
Liked this post? Follow this blog to get more.