Ok, jag vet, det är fel tid för ett inlägg som kräver tankeverksamhet så här på nyårsafton. De flesta av er läsare har väl kanske redan hunnit fyllna till lite grann vid det här laget. Eller så är ni upptagna av att laga mat eller av att äta den. Och av att umgås så det står härliga till, och prata prata prata… Troligen har ni det utomordentligt trevligt. Men va fan, ni kan väl läsa i morgon då, om ni har lust. Jag är inte lika upptagen av ovannämnda aktiviteter, utan funderar på lite av varje. (Lovar att återkomma med roligare inlägg närmare tolvslaget.)
Ok, ska försöka fatta mig kort i alla fall. Vi kan börja med Gustav Frödings dikt Idealism och realism (Nya dikter 1894). Sista strofen är ofta citerad:
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Ska man vara idealist eller realist? Är det rimligt att upprätthålla några som helst ideal i denna onda tid av krig och elände, klimatkris och massartutrotning?
Tja, vad vet jag. Brukar beteckna mig som realistisk pessimist, när det gäller den stora världen. Vissa smärre drag av idealism beträffande lilla världen finnes dock eventuellt. (Skratta inte, men jag är fullblodsidiotromantiker… )
Och så kommer jag att tänka på Don Quijote, Miguel Cervantes fantastiska roman från 1605. Där kan man säga att Don Quijote personifierar idealismen och Sancho Panza är realisten. Och det är ju väldigt förnuftigt att hålla på realisten Panza, och inte på galningen Don Quijote, som stormar väderkvarnar och kämpar för damer som inte finns, eller åtminstone inte vill veta av honom.
Men men men… Jag är svag för riddaren Quijote… Inte fan kan man vara tråkigt jordbunden realist jämt… Då är väl knappast livet värt att leva, eller?
Här ska ni få ett par tidlösa Quijote-citat att tänka på:
När livet självt verkar vansinnigt, vem kan då säga var galenskapen sitter? Kanske att vara alltför praktisk och pragmatisk är galenskap. Att ge upp sina drömmar – detta kan vara galenskap. Alltför mycket sunt förnuft kan vara urbota dumt – och kanske allra största idiotin: att se livet som det är, och inte som det borde vara!
För om Don Quijote ska sägas, att även om han inte gjorde stora ting, så dog han åtminstone av längtan att göra det.
Liked this post? Follow this blog to get more.