Del 1
Vad innebär egentligen begreppet liberal demokrati som det talas så mycket om i dessa de yttersta av dagar? Jo, nyckelord kan vara sådant som maktdelning, frihandel, starka oberoende institutioner, fria medier och pluralism.
Det kan inte råda någon tvekan om att Donald J. Trump är motståndare till allt detta.
I stället för maktdelning vill han först och främst ha så mycket makt som möjligt själv. I andra hand kan han kanske tänka sig en enpartistat, där republikanerna är enda tillåtna parti.
I stället för frihandel vill han ha skyddstullar.
Starka oberoende institutioner, som exempelvis ett rättvist valsystem som fungerar även om valet inte gett det av Trump önskade resultatet, eller en Högsta domstol som fattar anti-trumpianska beslut – allt sådant är en styggelse i Trumps värld.
Alla etablerade s.k. fria medier, stora dagstidningar, public service-kanaler etc., är inte alls fria, utan bara propandaverktyg för ”det vänsterliberala etablissemanget”, enligt Trump.
Något mer anti-pluralistiskt än Donald J. är svårt att tänka sig. Han är självklart rasist och sexist, om inte annat. Heterosexuella vita män – se där, strängt taget de enda fullvärdiga medborgarna och människorna.
Slutsats: Donald Trump arbetar oförtrutet på att underminera den liberala demokratin, och utgör därmed en fara för densamma.
Men innebär detta med självklarhet att han är en antidemokrat?
De flesta skulle nog svara ja på den frågan. Men Lars Trägårdh, professor i historia, knuten till Uppsala universitet, menar att Trump snarare är hyperdemokrat, dvs. han säger sig vilja låta folket bestämma. Han har kommit till makten på ett demokratiskt sätt, genom fritt val. Och han tycker sig ha (kanske har det också?) mandat från sina väljare att göra precis det han i valkampanjen sagt sig vilja göra – dvs. genomföra en mängd anti-liberaldemokratiska åtgärder.
Trump är populist, skulle många säga – och det är inget skällsord i hans värld. Hur definieras då populism? Jo, så här: Populism (latin populus, “folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna folket och eliten. Folket ses vanligen som bärare av sunt förnuft.
Allt det här kokar ner till (boils down to) frågan: Om nu en majoritet av folket (är så dumma så att de) vill ha en stark man, som kör över allt vad eliten och den liberala demokratin står för, ska de då få som de vill? Det vore väl odemokratiskt att inte låta folket få som de vill, eller?
Skall vi, som anser oss vara för ett liberalt demokratiskt styrelseskick, acceptera antidemokratiska åsikter som röstas fram i fria val?
Nej, det ska vi inte, anser jag. Då glömmer vi epitetet liberal. Det räcker inte att bara vara demokrat. Majoriteten får inte utöva oinskränkt makt, minoriteter måste också få finnas och respekteras.
Samma politiska dynamik som i USA finns just nu i många andra länder. Så kallade populistiska partier, får allt fler röster, allt större inflytande. Liberala demokrater förfasar sig…
Nästa steg blir då att förklara för “folket” att en majoritet av rösterna i ett val inte per automatik innebär någon rätt att köra över alla som tycker annorlunda.
Hur fan det ska gå till att lära folket detta? kan man fråga sig. Inte minst om läget är som i USA, där Trumps väljare inte för ett ögonblick tror på vad etablerade medier säger. Etablerade medier är bara ett redskap för etablissemanget, de är fiender till folket. Folket får all sin information från likasinnade på sociala medier. Folket kan och bör fullständigt strunta i vad experter och vetenskapsmän säger; folket har ju sitt ”sunda förnuft”.
Slutsatsig slutkläm: Det är otvivelaktigt spännande, samtidigt som det är kusligt skrämmande att leva i tider som dessa. Tur att man är gammal och snart ska dö.
Men så är det ju barna och barnbarna…
Fotnot: Att sitta i en rävsax, lika med att befinna sig i en svår knipa (hur man vänder sig så sitter röven där bak).
Fortsättning följer.
Liked this post? Follow this blog to get more.