Högromantisk låt eller exempel på föraktlig hederskultur?

Ja, det gäller låten Little Musgrave. Det är en s.k. traditional, med muntligt vidarebefordrad lyrics. Men jag har bara hört den med den irländska supergruppen Planxty, sammansatt av instrumentalister med stjärnstatus och sångaren Christy Moore. Moore har pietetsfullt redigerat den traditionella texten, och det är hans version jag ger er nedan.

Kan säga att cirka de första 10 gångerna jag hörde den här långa låten (nästan 10 min) grät jag. Nu, efter fyra decennier och kanske 100 lyssningar, gråter jag inte längre, men rörs fortfarande i mitt hjärta. Det handlar om ond, bråd död, men också om omöjlig kärlek – och jag finner det romantiskt till max, superromantiskt. Dessutom så utsökt väl framfört av Planxty, och inte minst av sångaren Christy Moore.

Men en god vän har påpekat, att det här bara är ett exempel på föraktlig hederskultur, med medeltida rötter förvisso, men spårbar ända fram till våra dagar, t.ex. i form av det förekommande kvinnoförtrycket i våra s.k. utsatta områden. Så kan det vara, men jag ser inte riktigt detta samband. Jag liksom glömmer det hemska våldet och blodet och upplever mest kärleken, och dessutom alla inblandade – t.o.m. den mordiske Lord Barnard – som på något sätt “ädla”; offer för en idiotisk hederskultur, tveklöst så, men trots allt (ibland hjälplösa, men ändå tappra) offer (eller, varför inte, hjältar…).

Nu är jag nyfiken på om ni har några åsikter i frågan, och dessutom lust att dela med er om dessa. Alltihopa har aktualiserats av att jag tagit mig före att göra en svensk fri version av denna gamla (medeltida?) ballad. Den hade världspremiär på byfesten i Uddebo i helgen, framförd av sångduon Únderfúnder (Marita P och jag). Återkommer till detta, men tills vidare ger jag er förlagan Little Musgrave, med Planxty.

Och så texten, inte helt lätt engelska, lite ålderdomlig förstås (har använt den som hörförståelse i skolan; uppgift: att återberätta storyn med egna ord), men helt begriplig. Och missa inte Christy Moores kommentar på slutet; en helt underbar irländsk touch på det hela.

Little-Musgrave

Liked this post? Follow this blog to get more.