Hög höjd

Resan till Ecuador ställer verkligen höghöjdsproblemet på sin spets. Jag vet sen tidigare att jag tål hög höjd dåligt, sämre än flesta. Vi började vår resa i Amazonas, på cirka 200 m, och avslutar den vid kusten på havsnivå. Men dessemellan reser vi runt i Anderna-delen av Ecuador, och befinner oss då ofta på så där 3.000 m i genomsnitt.

Detta gör att jag sover dåligt på nätterna, därför att jag får andnöd med jämna mellanrum och måste dra 2-3 djupa andetag. Detta stör insomningsprocessen. Sen har jag förstås superdålig ork; minsta motlut eller ansträngning, så låter jag som en blåsbälg. Lätt huvudvärk och illamående är också vanliga symptom.

Så småningom ska man acklimatisera sig, sägs det. Kanske det. I natt, på ett hotell i staden Ambato, var höjden futtiga 2.600 m. Och mycket riktigt, bästa natten på länge: sov nästan sju timmar (med smärre avbrott). Ingen andnöd.

Igår däremot, uppe vid vulkankratern Quilotoa på 3.900 m höjd var problemen extrema. När jag steg ur bussen kändes benen till en början som spagetti. Orkade absolut ingenting. Att huka sig ner, ta upp något från marken exempelvis, orsakade enormt flåsande andnöd. Sakta, sakta rör man sig framåt, som en hjärtsjuk zombie…

Med uppbjudande av alla krafter lyckas jag ändå ströva runt lite grand längs kraterkanten och ta några bilder. Sjön, som skiftar färg med ljuset, blickar mot mig 300 m längre ner. En iskall vind blåser musten ur mig (det är kallt här vid ekvatorn…). Tar en kopp coca-te tillsammans med resekamraterna. Vilar.

I morgon ska vi upp på Chimborazo, 6.263 m.ö.h. Bussen tar oss till 4.800 m. Sen har de som så önskar möjlighet att gå upp till 5.100. Så önskar inte jag, det kan jag försäkra…

Liked this post? Follow this blog to get more.