Gillet på vinden kontra Gillet på torpet

Vi fortsätter vår serie med långa, jobbiga januari-texter, så ni har nåt att göra i väntan på våren.

Min far tyckte mycket om poesi. Han läste dikter, inte bara tyst, utan högt för sig själv – och någon gång för andra. Han kunde många dikter utantill. En av hans favoriter vad den långa (11 strofer), berättande dikten Gillet på vinden av Dan Andersson. Jag beundrade farsans förmåga att lära utantill, och försökte ta efter honom. Men alltid fattades det några ord eller rader för mig när jag försökte deklamera Gillet. Först till fars begravning (och då var det ju så dags…) hade jag gett mig fan på att lära mig hela dikten perfekt. Och det gick bra, även om halsen var tjock och ögonen fulla av tårar.

Men långt innan dess hade jag doktorerat på en avhandling (1999; pappa gick bort 2014), som till hälften handlade om den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius lyrik. Av outgrundlig anledning (kanske för att namnen Jonatan Jonsson och Elmer Diktonius har samma femstaviga stavelsemönster – om man läser …ius som en stavelse) föll det mig då in att författa en travesterande pendang till Gillet på vinden. Det blev Gillet på torpet (jag bodde på den tiden i ett hus i skogen med namnet Simmetorp). Den handlar om ett magiskt möte mellan Elmer D och mig, precis som Dan A:s dikt handlar om ett möte mellan vålnaden Jonatan Jonsson och diktjaget.

Jag inbillar mig inte att ni är särskilt intresserade av allt detta, kära läsare. Men jag vill ändå publicera de bägge dikterna sida vid sida här på bloggen, för att illustrera det faktum, att det alltid är otroligt mycket lättare att skapa något om man har något att utgå ifrån, än om man måste hitta på allting själv. (Min text till känd melodi, Rövarvisan som blev Festarvisan (se tidigare inlägg), är ett annat relevant exempel på denna tes.)

Först ett par bilder på de aktuella författarna (hur jag ser ut vet ni väl redan): Dan Andersson och Elmer Diktonius. De har föga eller intet gemensamt, mer än att båda var poeter. Dan Andersson skrev traditionell, bunden, rimmad vers, medan Elmer D till största delen formulerade sig på fri, orimmad vers. Dan A dog tragiskt i unga år (1920, 32 år gammal), cyanväteförgiftad på ett hotell i Stockholm. Elmer D blev 65, dog 1961, då sen minst tio år gravt alzheimrig. Så här såg de ut:

• 

• 

Och här följer de två dikterna, Dan A:s och min egen (har varit tvungen att dela på raderna, normalt en dödssynd när det gäller vers, för att kunna ställa de två versionerna bredvid varandra). Glöm inte att klicka på pilen ner i vänstra hörnet, för att växla sida och kunna se alla elva stroferna.

gillet-på-vinden-torpet

Likheterna är stora naturligtvis. Men lägg märke till skillnaderna! De säger en del om en hel del… Men om vad får ni lista ut själva.

Enligt min mening bör man alltid, om möjligt, ta en dikt i sin mun; smaka på orden. Eller åtminstone lyssna på orden, om man inte vill läsa själv. Därför bifogar jag två uppläsningar här; Jarl Kulle läser Gillet på vinden, Jörgen Larsson läser Gillet på torpet:

Liked this post? Follow this blog to get more.