Jag har blivit smått förälskad i ordet förnimmelser. Det innefattar ju i högsta grad sinnesförnimmelser, och jag skulle vilja säga, att allt vi känner och tänker är beroende av våra sinnesintryck och sinnesförnimmelser. För inte kan vi tänka (intellektualisera) eller känna (emotionalisera) något över huvud taget, utan att vare sig se, höra, lukta, smaka eller känna (i betydelsen beröring)?
Men förnimmelse har också betydelser som aning, förkänning, varsel, intuition, skymt osv.
I en bok jag läste (Olive igen av Elisabeth Strout) för två av karaktärerna en dialog om magiska ögonblick i livet, då man tycker sig ana det stora mysteriet… Svårt att i ord uttrycka det där, men jag kände igen mig. Jag har varit med om några få sådana tillfällen. Och det slog mig att ordet förnimmelse kunde passa bra för att beskriva det man känner och tänker i sådana lägen; det som egentligen inte går att beskriva med någon form av klarhet.
Det här fick mig att plita ner två små dikter. De handlar om ett sådant där magiskt ögonblick. Poesi ska ju vara en bra form för att uttrycka det outtryckbara… Det här är den ena; att läsas helt otidsenligt sakta och begrundande:
finnas till
att ha en förnimmelse av helhet
att känna sig vara en del av alltet
att förnimma kosmos i kaos
ögonblick av känslig insikt
sällhetsögonblick
att förnimma mysteriet
och inte finna mysteriet
skrämmande
att finna gåtan
trösterik
livets gåta
inte mitt eget liv
men att det finns liv
över huvud taget
allt detta före detta döda
som nu är levande
en stund
för att sen återgå
till det dödas rike igen
att det finns något
över huvud taget
att den tillfälliga anhopning
av molekyler
som jag kallar jag
och andra kallar du
finns till
lägg därtill
ännu mycket märkligare –
att jag är medveten
om att jag finns till!
och att ovanför
och under mig
omkring mig
finns hela den stora
vida världen
hela universum
det är stort
rentav oändligt
stort
Liked this post? Follow this blog to get more.