Längst ut på Cabo de Sao Vicente, sydvästligaste udden i Europa, där samlas de, det vackra folket, för att beskåda den undersköna atlantiska solnedgången. Man medbringar vin och pizza, samtalar intensivt och engagerat med varandra om allsköns meningslösheter.
Vad känner de inför naturens skådespel? Inför skönaste, urminnes, oändliga väldigheten?
Liked this post? Follow this blog to get more.