Den i särklass vanligaste rovfågeln överallt här är kalkongamen, eller turkey vulture på engelska (kunde lite skämtsamt kallas erdogangam, he he…). Heter kanske så pga det kalkonliknande röda huvudet och halsen. Jag har sett den vid Grand Canyon för många år sen, uppe i Michigan och Wisconsin, där mina amerikanska vänner bor, liksom på Falklandsöarna 2019. Mycket framgångsrik art alltså, antagligen för att den anpassat sig till de ändå framgångsrikare människorna (vad gäller antalet alltså, inte mycket annat), lever på det vi slänger ifrån oss bl.a. Men ändå gott att se att den blå himlen inte är tom och övergiven…
Det här, däremot, är en flintskallig örn, en bald headed eagle, fotad på alltför långt håll (mer vithårig (fjädrad) än flintskallig iofs). Den är det här primitiva landets nationalfågel, och det kan den ju inte hjälpa.
(Jag gör reflektionen att varken örnen eller jag är flintskalliga, bara vithåriga. Annars har vi nog inte så mycket gemensamt. Jag är mer som en pingvin, med min oflygighet och min vaggande gång.)
Liked this post? Follow this blog to get more.