Jag var i Falsterbo i måndags (12 okt). Härligt att bli påmind om hur fantastiskt det kan vara att se dessa tusen sinom tusen individer (fåglar) dra den enda rimliga slutsatsen: Det är inte tillrådligt att vistas så här långt norrut (55 grader nordlig bredd) under vinterhalvåret. Alltså: Mot söder, mot söder! Eller åtminstone mot sydväst; Falsterbo är Sveriges sydvästligaste udde. De fåglar som flyttar dagtid följer landlinjerna; de undviker att flyga ut över havet så länge de kan. Följaktligen blir Falsterbo det förmodligen bästa stället att befinna sig på, om man vill vinka farväl åt majoriteten av våra “svenska” (?) fåglar för vintern (90 % flyttar, ca 450 miljoner, lämnar landet).
Man stirrar upp mot himlen (som var blå i måndags), och det är som en film som rullas upp: Ständigt nya fåglar som drar mot söder och sydväst. Just den här dagen var det mest kajor, råkor och ringduvor, men också tättingar, som bofinkar; och rovfåglar, som glador (ca 15 ex på en gång; här syns 6 av dem):
Jag hade bara mitt 500 mm teleobjektiv med mig, och det kan inte göra rättvisa åt mängden fåglar, eftersom synfältet blir så begränsat. (Att jag skulle kunna fotograferat med mobiltelefonen föll mig ö.h.t. inte in.) Men lika ofta som jag blickade upp mot den blå himlen drogs mina blickar mot de lågvuxna vresrosorna alldeles framför mig. Där huserade diverse småfåglar, en del av dem nattflyttare; de flesta ytterligt tveksamma inför att kasta sig ut över havet. Exempelvis den här gransångaren:
Eller den här blåmesen:
Häftigast var nog ändå den här lille gynnaren/krabaten/filuren:
Vad tänker han på, gärdsmygen? Planerar han för flygturen över havet (osäker på om det ska ske på dagen eller natten)? Tvekar han? Kanske lika bra att stanna, nu när klimatförändringen gör att det blir mildare och mildare vintrar här i Sverige? Äh, säkerligen tänker han på ingenting, lever i nuet (mindfulness). Lite mat kanske? Äta upp sig lite måhända, så man överträffar matchvikten på cirka 10g? Så man orkar bättre? En spindel till vore inte fel. Men tuff ska man vara, med stjärten i vädret:
När jag lämnar udden och drar mig mot fyren och min lilla leksaksbil (en 95-hästars Polo) knäpper jag på måfå en bild på de här orakade småttingarna i vassen:
Ser ni va de ä f’nåt?
Liked this post? Follow this blog to get more.
Hur många blåmesar har jag sett? Och ändå har jag aldrig vetat att de har blå fötter. Det var på tiden att jag fick veta det.
Det har jag faktiskt aldrig tänkt på heller. Hoppas att det inte var ljuset eller ‘det fotografiska’ som spelade ett spratt på nåt sätt…