Just det, ett fan, inte en fan. Jag räknar mig numera som ett fan av rockgruppen Pittman Cole och deras musik. Ok, jag är jävig som fan (min son spelar gitarr i bandet), men det spelar ingen roll: Dom är jäkligt bra!
Det är visserligen egentligen inte min typ av musik; de spelar hårdrock med progressiva inslag. Vad betyder det? Jo, förutom att det ofta är helsickes högljutt och brötigt (har jag oftast inga problem med), så är det gott om tonartsbyten och knepiga rytmiska partier (kräver en del övning och lyssning för att uppskatta). Och jag har vidgat min musikaliska horisont en smula, och lärt mig tycka om det här.
Hörde dem live igår kväll, på The Abyss i Göteborg, ett litet hårdrocksliveplace på 2:a Långgatan. Det var häftigt. Försökte ta lite bilder också, även om ljusförhållandena var extremt urusla.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite över rådande villkor för live-musicerande nu för tiden. Det är ganska tufft. Det räcker inte att du är bra (för det är det många som är), du måste marknadsföra dig också. Du måste träda fram ur överflödet av musik överallt.
Pittman Cole vet detta, och viker ut sig efter bästa förmåga på nätet. De har givetvis en hemsida, med rikliga exempel på hur de låter, bilder, evenemang osv.
Men i Göteborg känner inga till Pittman Cole, så det var inte så mycket folk på The Abyss. De som var där var entusiastiska, men… Hur blir man känd? Hur når man ut? Hur får man människor att verkligen lyssna på sin musik? Jag vet en del i ärendet, eftersom jag själv gör låtar och försöker få folk att digga och lyssna på dem, dels via bandet J.T. & The Soggy Bees, dels via sångduon Únderfúnder. Låtarna är skitbra, om ni frågar mig, men om marknadsföringsbiten inte är superbra, om man inte har fått till några nakenchocker eller andra skandaler, om man inte är känd från tv osv…. ja, händer det inte så mycket.
Alltnog och emedan, Pittman Cole (var fan har dom fått det namnet ifrån förresten?) är ett föredöme i alla avseenden, vad jag kan se. Så vi får väl se hur det går för dem framöver; vem vet, det kanske blir succé, snöbollen börjar rulla, och rätt vad det är så blir det världsturné.
Så här ser bandet ut i sina fängelserandiga kostymer:
Och här ett par snygga bilder på den eminente lead-guitaristen:
Den här låten, Mirage, gillar jag… Har dessutom bidragit med en del av låttexten faktiskt, liksom omslagsbilden f.ö.:
Och så gillar jag förstås när det blir stor variation i uttrycket, som här med den känsliga låten The Who. Den lär handla om (manlig) ensamhet; skriven av keyboardisten i bandet.
Liked this post? Follow this blog to get more.