Att resa ensam är väldigt speciellt; det har såväl fördelar som nackdelar. Till de sistnämnda hör att ensamresande kan liknas vid ett jobb. Det är så mycket man ska hålla reda på: tider, bokningar, körsträckor, pengar, osv. Man måste fatta en massa beslut hela tiden, finns ingen att fråga. Det är lätt att bli trött på skiten, alternativt förbannad (hellre det) – på sig själv inte minst! Nedan ett utdrag ur Dagonattboken från den stora resan för fem år sen. Jag reste runt på Nordön, Nya Zeeland, i min campingbil.
Sicken jävla cirkus; gubben är för gammal och senil. Först vaknade jag klockan två på natten utan att vara särskilt pissenödig alls. Men givetvis skickar dom mentala dämonerna ändå ut en för att uträtta det som egentligen inte behövdes. Sen är det ju inte mitt fel att jag måste klättra ut via framsätet varenda gång jag låst vanen på grund av den där knasnyckeln som inte fungerar som den ska…
Sen var det de grövre behoven som måste klaras av – rask morgonmarsch till toiletten. Då var klockan halv sex. Sen tänkte jag lyssna lite på svensk radio eftersom jag ju när allt kommer omkring köpte 24 timmars wifi på campingplatsreceptionen igår. Men si det gick inte alls, för jag kunde inte hitta det förbannade lilla plastkortet med användarnamn och lösenord på. Det hade jag lyckats slarva bort. Letade igenom hela bilen, men icke.
Nu var jag så uppe i varv så det var lika bra att gå upp på riktigt. Tänkte att jag går till campingplatsens kök och kokar teet där i stället för på bilens gaskök, som jag inte alls behärskar. Ok, tänkt och gjort (nästan… inte riktigt än, ska det visa sig). Tog med mig min kylmatlåda (handtaget var sönder när jag fick den, ännu mer sönder nu) med all maten i (en bröskalk o en ostabete). Det är 50 m att gå till köket. Väl där kom jag på att jag glömt kniv (att skära osten med) och sked (att äta yoghurten med); ok, tillbaks till bilen för att hämta. När jag var på väg tillbaka till köket kom jag på att jag glömt muggen (att dricka i); ok, tillbaks till bilen för att hämta. När vattnet hade kokat upp på de utmärkta elektriska plattorna visade det sig att mitt te försvunnit från matkylboxen. Fan, tänkte jag, jag ska jävlar i mej ha mitt te; ok, tillbaks till bilen för att hämta. Det var bara det att jag inte kunde hitta det förbannade teet! Tillbaka till köket: det blev silverte idag alltså… Ack ack ack…
(Såväl teet som wifi-kortet återfanns ett par dar senare, när behovet av dessa utensilier var obefintligt.)
(Återkommer till en och annan fördel med ensamresande i senare inlägg.)
Liked this post? Follow this blog to get more.