En modig man?

Mig lyster att lägga ut lite dokumentation från en av lågpunkterna på Jordenruntutanattflyga-resan för fem år sen. I slutet på januari 2017 befann jag mig i Cartagena, Colombia. Hade korsat Stilla Oceanen, seglat rakt igenom Panama-kanalen och landat i denna vackra stad på Colombias nordkust. Mentalt utmattad efter tre och en halv månads resande, plus att jag drabbats av ryggskott… Hett var det också, och luftkonditioneringen i mitt Air B&B-rum förde sånt helvetiskt oväsen så jag var tvungen att stänga av den. Varpå jag var tvungen att slå på den igen eftersom det var så infernalistk svårtattsova-hett… Jag saxar ur Dagonattboken:

Man skulle kunna kalla mig en fegis. För jag är rädd och orolig, och fruktar definitivt fysiskt våld. Men man skulle också kunna kalla mig en modig man. Så länge jag fortsätter min resa, trots att jag är rädd och ängslig, är jag en modig man. Jag är en modig man som tagit mig så här långt, hur det än går med det som återstår.

Jag har blivit skjuten i ryggen… alltså ett ryggskott har smugit sig på mig. Det var nog för att jag inte rörde mig på två dagar, först genom kanalen och sen i hamn i Manzanillo. Rejält stel idag, problem att få på sockarna. Kände direkt behov av ett halvt piller när jag vaknade vid 1-2-tiden, så jag tog ett sådant, för första gången sen jag lämnade Auckland. Det fungerade ganska bra; somnade om och vaknade först vid femtiden, om jag minns rätt.

Minns inte så väl vad jag gjorde igår. Vet att det kändes tyngre och tyngre. Satt länge vid bordet på nedervåningen och utnyttjade den utmärkta wifin. Hann gå både en och två gånger till en väldigt fin supermercado alldeles i närheten, först för frukost, sen för inköp av lite öl och någon enstaka matvara. Till sist fick jag mitt rum, strax före tolv. Rummet ganska ok, fast det finns inget bord att sitta vid. Tur att det finns AC.

Sa jag att jag fått ryggskott? Lumbago. Jo, det smög sig på mig efter de där två dagarna av total icke-fysisk aktivitet på båten (kanalen och hamnarna). Igår kväll var det rent för jävligt. Jag låg som en sköldpadda eller skalbagge på rygg i sängen och kom ingenstans, kunde knappt komma ur sängen, absolut inte böja korsryggen tillräckligt mycket för att ta på mig sockar, knyta skor, ta av och på kalsongerna, osv. Det är kanske lite bättre i kväll. Får se hur det utvecklas.

Det är så extremt det här. Glöm inte det, om du överlever. Har för mig att jag formulerat mig på liknande sätt förut under resan, kanske på Avondale Motor Camp. Klockan är 6.02 på morgonen, ligger i min säng, huvet uppallat mot sänggaveln. Ryggen håller sig ganska lugn i den här ställningen just nu. Tog inget piller igår, har ändå sovit hyfsat. Nu under efternatten och morgonen har jag lyssnat på Min fantastiska väninna. Eller så här, egentligen: Först tog det flera timmar med samma avsnitt (som är på 30 min) eftersom jag somnade om hela tiden och fick börja om, lyssna på nytt. Sen hör jag längre och längre stycken allteftersom jag blir mer vaken.

Men, tillbaka till ”extremt”, vad då extremt? Vad menar jag? Jo, ensamheten, utsattheten, övergivenheten, sysslolösheten, hettan, ständigt obekanta situationer, ansvaret för mitt liv, nödvändigheten att göra det som måste göras, att inte gå ner sig, inte bli förtvivlad, att ha 14 dagar framför sig av detta, på en okänd plats, utkastad (av mig själv) i världen. Osäkerheten, klarar jag detta?

Och sen segelbåtstur, förhoppningsvis, följd av osäker, farlig bussresa till okänd stad, övernattning eller inte, vidare bussresa till okänd ort. Sen ytterligare 14 extremt okända dagar på okänd ort med okänd sysselsättning.

I sanning: Varför utsätter jag mig för detta? Blir allt annorlunda sen? Eller detsamma? Beror det på hur det går, om jag ”lyckas” eller inte?

Liked this post? Follow this blog to get more.