Jo, jag sitter här och tänker en smula på döden. Aj aj aj, säger ni, är han olycklig och trött på livet på nåt sätt? Nja, egentligen inte, säger jag. Inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kom att läsa Nette Wermeld Enströms reflektioner kring nyligen publicerade En liten bok om konsten att dö. Boken är skriven av Ulf Nilsson, känd som barnboksförfattare bl.a., och handlar om hans sista dagar i livet; han led av obotlig cancer. Jag har reserverat boken på biblioteket, och återkommer eventuellt till den. Tills vidare några intressanta citat från Wermeld Enströms mycket välskrivna text:
”En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”
Googlade lite på frågan “delar vi människor arvsmassa med allt annat levande på jorden?”, och fick det här svaret på en sida från Lunds Universitet:
Intressant nog så tyder molekylärbiologiska data mycket starkt på att allt liv på vår jord har samma ursprung! Det handlar bland annat om likheter i uppbyggnaden hos arvsmassans DNA. Särskilt intressant är att den genetiska koden är i stort sett densamma för alla levande organismer.
Inte illa! Jag trodde det mera rörde sig om poetisk aningskunskap, det där om att vi inte bara mentalt utan rent biologiskt skulle vara en del av allt levande i biosfären, men det var alltså mer än så. Om ni klickar på länken ovan så kan ni få mer faktakött på de mentala benen.
Saxar lite mer från Wermeld Enström:
Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.
Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.
Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan”.
Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.
P.S. Inläggets rubrik är förstås ett citat från Astrid Lindgren, som alltid började sina telefonsamtal med sina systrar med att säga “döden döden”. Så var liksom det grundläggande ämnet avverkat. Sen kunde man prata om annat. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.