Större delen av den här dikten skrev jag för 20 år sen; på den tiden varande blott halvgammal, fortfarande närande visst hopp om saker och ting.
Nu vet jag inte.
Makt
Vad med makt?
Att slå någon annan
på käften? En höger
uppercut på själen?
Att bestämma
vad någon annan
får eller inte får
företa sig?
Fullständigt ointressant
om ni frågar mig.
Totalt likgiltigt.
Livet är kort,
har inte tid
med sån skit.
Inte så länge det finns
Van Morrison i unga år
att lyssna till
Inte så länge
anteckningsboken, smörgåsen
pluntan och pipan
ligger och står där på bordet
och hundlokorna svallar grönvita
i det gunnarekelöfska sommarnattsdunklet
Inte så länge det finns
en enda tontung tvättställskonsol kvar
att med Randolph MacMurphy Nicholson
lyfta och vräka ut
genom gökbodårhusets fönster
Inte så länge människor finns
(gärna förvandlade till träd)
att insupa med vibrerande sinnen
inte så länge en enda
ännu icke avförtrollad
grubbelgåta
om jaget, självet, miget
medvetandet, existensen, alltet
återstår.
Nä, makt fördummar, sa Nietzsche
Å Stalin ä dö…
Men Vladimir Putin-jävlen lever
Än så länge…
Liked this post? Follow this blog to get more.