Den blå blomman än en gång

Dagen till ära åter några ord om romantikens blå blomma. Dess inkarnation här i Sagres, Algarve, Portugal, visar tydligt att romantik inte alltid bara är vän och ljuv, utan också kan vara vasskantad, med allt vad det kan innebära:

Men den växer där mycket torrt är, och kan tydligtvis klara sig utan regn länge länge (om än inte hur länge som helst).

Forskade återigen nu på morgonen lite grand om den blå blommans romantiska ursprung och bakgrund. Det handlar om den tyske romantiske diktaren Novalis:

Novalispseudonym för friherre Georg Philipp Friedrich Leopold von Hardenberg, född 2 maj1772 i OberwiederstedtSachsen, död 25 mars 1801 i Weissenfels, var en tysk romantisk poet, filosof och novellist. Han kallas ibland “romantikens profet”. (Wikipedia)

Novalis skrev bl.a. diktsamlingen Hymner till natten (sugen på att läsa den) och romanen Heinrich von Ofterdingen.

Här möter man också den blå blomman, symbolen för romantikens oändlighetslängtan. I romanen Heinrich von Ofterdingens hjälte har Hardenberg även gett ett självporträtt. Romanen är en bikt om trånaden och drömmen hos en romantiker, som funnit sig själv men var vilsekommen i världen och vardagen. Hardenberg är en av den tyska romantikens största begåvningar, den mest eteriske och överkänslige av alla i denna krets. Mystiken var för honom en oemotståndlig drift och exaltationen ett nära nog normalt sinnestillstånd.
Den blåa blomman var en symbol Novalis använde i sin diktning, och den blev hans och romantikens kännetecken och symboliserade strävan efter odödlighet. Han avled vid 28 års ålder av tuberkulos.
(Wikipedia)

Tilläggas kan att strävan efter odödlighet går utmärkt väl ihop med att dö av tuberkulos vid 28 års ålder. Romantiska hjältar dör med fördel unga. Desto mer odödliga blir då deras verk…

Liked this post? Follow this blog to get more.