Märkligt. När min blick föll på Sten-Åke i köket, och jag såg att han intagit en pose (se bild nedan), där han smått nonchalant satt liksom lite på sned, med ena benet hängande ner lite mer än det andra (lång bisats… nu kommer huvudsatsen:), då fick jag en känsla av att jag varit med om detta förut, en déjà vu-känsla m.a.o. Sådant brukar ju förklaras med att hjärnan är lite trött och spelar oss ett spratt. Man brukar sällan komma på någon faktisk parallell-situation man varit med om för länge sen.
Men nu slog det mig plötsligt! Precis så där på sned satt ju alltsomoftast vår tysklärarinna i gymnasiet, Lisa Berg, på katedern! Och vi halvvuxna pojkar i klassen spanade, ivrigt fnissande, ty denna ställning gjorde det möjligt att ibland uppfatta en skymt av vår kära lärares underbyxor (vita, ganska gammaldags, typ). Detta fann vi långt mer intressant än den undervisning i tysk grammatik som förmodligen pågick samtidigt.
Liked this post? Follow this blog to get more.