Kanske är det nåt fel på mig… i alla fall måste jag väl vara lite åt pervohållet, tänker jag. Hur ska man annars förklara att jag njutit så i två dagar av att framkalla (bearbeta) mina egna bilder från Moraviska Toscana? Sitter där timme efter timme och glömmer tillfälligtvis alla sorger och bedrövelser. Bara hundraprocentigt koncentrerad på form och färg…
Jag menar, det är ju “bara” landskapsbilder. Inga häftiga människor, inget liv och ingen rörelse, bara linjeformer, färgskiftningar, sol, molnskuggor…
Och det är väl strängt taget ingen mer än jag själv som bryr sig? Det finns ju såna mängder med vackra bilder överallt, sånt överflöd. Vi kan lätt bli blasé, bortskämda med skönhet, inte se. Ok, det finns ju i och för sig också en helvetes massa ful skit överallt också, det gör det. Att uppfatta och ta in det sköna bland allt detta, det kräver sin kvinna eller man, det kräver tid och koncentration.
Ja ja, strunt samma. Jag gläder mig ändå åt att jag är glad i de här bilderna.
När jag zoomade in de här gröna kullarna t.ex. (se nedan), så stönade jag nästan av välbehag när jag såg vad som fyllde sökaren. Igen och igen, bild efter bild knäppte jag, kunde inte sluta. Tänkte hela tiden på Hemingways novell Berg som vita elefanter, av någon anledning. Den handlar om ett ödsligt möte på en enslig station mitt i Spaniens torra inre högland. En lång dialog utspinner sig mellan en man och en kvinna, en avgörande dialog, fast Hemingways isbergsteknik gör att 90 procent av det viktiga utspelar sig under textens yta. Och i bakgrunden, långt bort mot horisonten, vilar de vita elefantbergen, orörliga, obevekliga, vackra…
Ändra färgen från vit till grön så har ni parallellen… I olika ljus, bearbetade på lite olika sätt (fler bilder från dessa ljuvligt böljande landskap på Flickr, Moravian Tuscany, Czecia 1 och dito 2) (P.S. inte fel att högerklicka och förstora…):
Liked this post? Follow this blog to get more.
Verkligen häftigt
Med eller utan Emil
Härliga färger och ett fint linjespel. De dolda träden bakom horisonten skapar en mystik och längtan att gå fram och se vad som döljer sig där.
Kanske lite grand med,till att börja med… Ja, till att hitta platsen t.ex. Men sen helst utan…
Ja, utan träden vore det ju ingenting… Visst är det märkligt, att de spelar så stor roll? Just att de sitter där de sitter, gyllene snittet-placerade, plus bortom horisonten, som du påpekar. Fantasieggande… Och ändå, om man kom dit kan man ge sig fan på att inget speciellt finns att se där. Bäst att se dem på avstånd och fantisera…