Gick min vanliga runda idag i det grå, intetsägande eftermiddagsljuset (ointressant för fotografering). Proppade in mina Jabra Elite Headset öronsnäckor och lyssnade på senaste Spotify-listan: Favoriter. Den består av 129 låtar som gjort starkt intryck på mig under de senaste 65 åren.
Så här kändes det, under de första fyra låtarna på min lista, i början på min promenad.
Började mitt i, det råkade bli med Thunder Road, Bruce Springsteen. Min absoluta favorit bland hans låtar. Så mycket favorit så att jag fortfarande kan texten helt utantill, liksom ackorden. Om någon väcker mig mitt i natten, sätter en AK7:a mot mitt huvud och beordrar mig att sjunga Thunder Road där och då utan förberedelser, så skulle det gå alldeles utmärkt, jag lovar.
O, ack och ta mej fan, kände jag… Vilka känslomässiga världar finns det inte i musiken, i musik som verkligen går rätt och rått, rakt in i själshjärtat… Så tankekände jag, och sjöng med, rakt ut bland nedre Trandareds dvalande medelklassgettovillor.
Sen kom Om jag kommer upp till Jesus med Stefan Sundström. Bra musik, men framför allt: så jävla bra text! Om tanten som vägrade fjäska med… Finns inget bättre.
Så till en helt annan genre. Tredje låten var From Gagarin’s Point of View med Esbjörn Svenssons trio. Hela rymdgapet på en gång, rymdrymden, ovanifrånperspektivet… Den lilla blå planeten, ensam i Universum. Har nästan alla e.s.t:s album i min cd-samling. Upphör aldrig att förundras över att instrumental musik kan locka fram så mycket känslor av olika slag.
Så Evert Taubes Så länge skutan kan gå, med Lasse Tennander. Den texten alltså… Blir mer och mer aktuell ju äldre man blir.
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
ty det finns många som aldrig en ljusglimt kan fä
Det var sugande stilla. Som i stormens öga. Det inre av Namibia bredde ut sig oändligt runt honom, men bara i medvetandet. Han såg inget, hörde inget. Luften var torr av månaders torka. Ett svagt prasslande till vänster om sovsäcken, antagligen en orm i gräset. Men han blev inte rädd, känslan av gemenskap med alltet var alltför överväldigande.
När prasslet återkom lade han handen där, liksom skänkte sina lemmar åt giftormens godtycke, utan rädsla. Döden var nära nu, liksom det absoluta livet. Han hörde något som droppade, vad kunde det nu vara? Inget regn på månader, torka. Förstod plötsligt att det var hans egen vattenflaska. Han hade skruvat på korken bara till hälften. Med en snabb rörelse slet han åt sig flaskan och skruvade åt korken. Längre sträckte sig inte det där tillståndet bortom liv och död tydligen. Han ville trots allt komma hem nån gång och berätta. Varför? Ingen skulle ju ändå förstå? Vad vännerna skulle säga eller tänka kunde han gissa: varför ge sig ut i världen, när man kan stanna hemma och ha det bra?
Det var alldeles mörkt, men i öster anades en strimma av ljus. Gryningen skulle inom kort låta solen obarmhärtigt stiga på en blekblå himmel och pressa den röda jorden till tidigare ouppnådda nivåer av total och kompromisslös, förtorkad, flack, fri oändlighet.
Tja, tallur är med säkerhet tall på isländska. Allting slutar på -ur på isländska. Tungur knivur t.ex., ur filmen Hrafninn flýgur. Här dock några svenska tallarur fantasi och verklighet.
De bara stod där, undrande, lyssnande till våra bandcampande låtar; susande, ackompanjerande.
Världens befolkning väntas nå åtta miljarder den 15 november i år, enligt en rapport från FN. Indien förutspås gå om Kina som världens mest folkrika land 2023.
– Detta är ett tillfälle att fira vår mångfald, värdesätta vår gemensamma mänsklighet och förundras över framsteg när det gäller hälsa, vilka har ökat livslängden och dramatiskt minskat mödra- och barndödligheten, säger FN:s generalsekreterare António Guterres.
Befolkningstillväxten är trots ökningen den långsammaste sedan 1950, enligt rapporten från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor.
2030 väntas det finnas 8,5 miljarder människor på jorden, 2050 väntas det vara 9,7 miljarder och på 2080-talet cirka 10,4 miljarder, enligt rapporten.
Mer än hälften av ökningen som förväntas de närmaste årtiondena kommer främst att koncentreras till åtta länder, enligt rapporten. De länder som nämns är Kongo-Kinshasa, Egypten, Etiopien, Indien, Nigeria, Pakistan, Filippinerna och Tanzania. (ur tidningen näringslivet, 11/7)
Ursäkta mig, António Guterres, att vi skulle fira vår totala, förödande dominans i biosfären på jordklotet: Vilken vansinnig idé! Visst, alla framsteg när det gäller bättre hälsovård och minskad barnadödlighet är ju fantastiskt, men det stora problemet är att vi är alldeles för många redan nu. En dryg tredubbling har skett sen jag föddes 1950, från 2,5 miljarder till 8 miljarder nu. Vi blir 1 miljon fler på cirka 4 dagar.
Varje människa behöver mat, kläder, bostad. När basbehoven är tillfredsställda tillkommer begäret efter lite extra; en teve, en bil, osv. För att få detta tränger de 8 miljarderna homo sapiens helt enkelt ut miljoner andra arter. Vi befinner oss i början av den 6:e massutrotningen. En miljon arter hotas, eller är redan utrotade. Den gigantiska överbefolkningen kommer på sikt att drabba även människorna själva. Det gäller inte bara förlusten av den biologiska mångfalden, utan också förstås sådant som mat- och vattenbrist, klimatkris, pandemier, etc. Men det finns i grunden ingen ondska eller skuld inblandade i detta faktum. Vi beter oss helt enkelt som varje art försöker göra, det är grundläggande evolutionärt beteende att vilja bli fler och breda ut sig.
Mer om allt detta så småningom. Tills vidare saxar jag en debattartikel ur DN (högerklicka och välj “öppna bild i ny flik” för att förstora):
Igår, lördag, anordnade vi en liten konsert för de närmaste grannarna. Vi sände från ett trädäck på tomten. Folk kom, slog sig ned, picknickade och, framför allt, lyssnade och njöt av den svänggungiga musiken. Precis när det började regna var vi klara, med extranummer och allt. Välgång och flax följer det här bandet!
Senare på kvällen vankades det lite inspelning, med sångpålägg på vår kommande superhitlåt Fire.
Sunkbina (dvs. J.T. & The Soggy Bees) flyger idag (dvs. krypkör i den orangea leksaksbilen) nordostut. Dags för årets årliga bandcamp i Tobbes sommarstuga, Stavsnäs, Värmdö. Den här gången är alla med, även vår eminenta basist, Hanna M. Förutom mat & dryck & gemytligt umgänge ska vi spela in lite grand. Och så har vi två offentliga spelningar den här gången! (dvs. om vädret behagar samverka) På fredag i anslutning till utomhuscenen vid Stavsnäs Hembageri (dvs. jfr: “hämta slungbollarna i anslutning till min bil”, som vår verbalt komplexfyllde och svagpresterande idrottslärare Kalle Stropp brukade säga; dvs. dom jävla bollarna låg i bagageutrymmet på hans Ford Cortina Sport), på lördag å trädäcket vid T:s stuga (dvs. grannarna jobbar som publik).
