Kategori: Allmänt

de-och-dem

Klockan 12 igår hämtade vi ut kärran. Den var så stor att vi kunde kört utrustning åt ett par rockband till, vid behov. Hämtade PA på Sjöbo. Sammanstrålade vid ett-tiden i musiksalen på Högskolan i Borås. Så repade vi en stund, särskilt på de cover-låtar vi tagit med för den här spelningen. Dem har vi inte spelat så mycket. Men, tänkte vi, på ett 70-årsparty får man räkna med att folket framför allt vill festa och dansa. Och då skadar det inte om de känner igen en eller annan låt (även om J.T.-låtarna naturligtvis egentligen är bäst).

14.15 plocka ihop, ta hissen ner till garagevåningen. Lasta kärran. Med två bilar till Timmele. 15.30-17 rigga upp. J.T. övar allsångskompet med Cecilia Kallin (medlem i mello-meriterade musikgruppen Timoteij för några år sen). 17-18.30 sound check. Svettigt värre. Vissa tekniska problem med ljudet, men det löser sig.

Från 19 trerätters middag. Tal. Uppträdanden. 5 allsångslåtar med J.T.-komp: Jag vill ha en egen måne, Jag ringer på fredag, I natt är jag din, Främling och Stad i ljus. Ändå svettigare. Bubbelvatten i litervis. Jubilaren suverän på luftgitarr. Dansar vilt med barnbarnen.

Från 22.30 till efter midnatt, på scen i två set. Ett tjugotal låtar, drygt hälften signerade J.T. Segt ett tag i mitten på andra set. Men ett sjuhelvetes drag på slutet, med mycket dans. Fire och Tidigt på morgonen går superhem. Känns bra bra bra. Men trött och svett trött och svett trött och svett.

Packa ihop. Lasta in i kärran. Kör tillbaka till Borås. Lastar ur grejerna på HB. Lämnar kärran där över natten. Gör sönder kärran lite smått. Bekymmer.

Hemma vid tretiden. I säng halv fyra på morgonen, efter 14 timmars arbetsdag. Avslutat idag, lämnat tillbaka kärran.

När vi blir världsberömda ska vi anställa en jäkla massa råddare…

Men visst är det värt det, och visst är vi bra…

Idag skall J.T. & The Soggy Bees lira ett födelsedagsgig. Ungdomarna är som galna efter vår musik (och oss)!!! Det blir 20 låtar, 13 signerade J.T., 7 covers; fullt ös till långt efter midnatt. (After midnight there’s gonna be peaches and cream...)

• 

• 

• 

• 

Utställningen Nordiska väsen – Rödlistan, som för närvarande visas på Rydals Museum, är en synnerligen njutbar upplevelse. Gillar den grundläggande tanken: Den skogsskövling som pågår i Sverige sen åtminstone ett femtiotal år, där all gammelskog, ja, all skog överhuvudtaget avverkas och ersätts med enorma kalhyggen, så småningom förvandlade till rakradiga, monokulturella granplanteringar, detta är möjligen bra för att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt – men en katastrof för alla andra värden. Detsamma gäller för det moderna storskaliga, monokulturaliserade jordbruket och den industrialiserade djurhållningen.

Hotade av allt detta är inte bara den faktiska biologiska mångfalden, utan också gamla nordiska sagoväsen som Näcken och lyktgubben, älvorna och vittrorna, tomtarna och trollen, m.fl. Utrotningshotade är skogar och marker som själslandskap, som källor för fantasi och mysterium.

Jag kommer att tänka på tanken om ”avförtrollningen av världen” (die Entzauberung der Welt), lanserad av sociologen Max Weber på sin tid (1864-1920). I vår moderniserade, byråkratiserade, sekulariserade del av värld strävar vetenskapen efter att ta reda på allt, avslöja alla mysterier. Denna tendens har inte avtagit sen Webers tid – på gott och ont. Institutionaliserad religion är livsfarlig, det visar historien med all önskvärd tydlighet, för att inte tala om spridningen av allehanda konspirationsteorier, falska nyheter och alternativa fakta. Men kampen mot dessa avarter får inte ske till priset av alla andliga behov som ingår i detta att vara människa.

För de fyndiga texterna om ”rödlistade väsen” på utställningen i Rydal svarar Linnéa Jägrud, för fantastiskt fint foto står Tore Hagman; här exemplifierat av vad vi får veta om älvorna:

Som den siste döende
Levande döde
Hitom horisonten
Som den siste
Inom relativt snart döende
Som fallit vid fronten

Jo, förra inläggets rubrik Antirasism? syftade framför allt på de sista raderna av Evert Taubes Balladen om Gustaf Blom. Den lyder så här:

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning I kulören, det gör väl ingenting
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

Det här är alltså avslutningen på en 13 strofer lång skröna om sjömannen och äventyraren Gustaf Blom. Mycket hinner hända, bland annat får han tre barn, varav två svarta och en vit. Den vite gossen missköter sig å det grövsta och hamnar i fängelse, i “Sing-Sing”. De svarta barnen däremot “de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor”.

Jaha, men utgångspunkten här är väl typiskt rasistisk, säger kanske någon. Om både de svarta och de vita barnen varit “snälla”, ja då hade man självklart valt de vita, tycks vara underförstått. Och att överhuvudtaget hålla på och tjafsa om “kulören”, tyder det inte på en rasistisk grundinställning?

Ja, jo, visst, så kan det tyckas. Men då måste man lägga in låtens tillkomstid i ekvationen. Balladen om Gustaf Blom skrevs 1936. Det var en tid då rasistiskt tänkande var norm, inte bara i nazistiska Tyskland, utan i större delen av världen, skulle jag tro. Inte minst i Sverige. “Statens institut för rasbiologi”, grundades 1922, “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder”. Institutet var sedan i full självständig verksamhet till 1958, då verksamheten överfördes till Uppsala universitet.

Så när man tar av sig vår tids anakronistiska glasögon och försöker tänka sig in i hur det var då, 1936, så inser man att det Evert Taube ger uttryck för i sin text var ovanligt och progressivt; med klart antirasistisk tendens.

Nu kanske ni är mogna att lyssna på hela låten? Det är den värd, den är bra. Klicka här, i så fall.

Balladen om Gustaf Blom

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin
Där träffa jag i docken, på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om
Det var om mannen själv, och hans namn var Gustaf Blom
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós
Han var från Västergötland, och uppfödd i Borås…

Och så vidare…

Eftersom hjärnskrynkeltorka har utbrutit hos bloggören (tillfällig förhoppningsvis) rekommenderar vi just nu en retrospektiv ansats. Använd länkarna till höger på skärmbilden och klicka er tillbaka till exempelvis augusti 2020, eller samma månad 2021. Ta en titt och en funderare på hur det var då, under pandemiåren. Kan några skillnader spåras jämfört med nuvarande läge, måntro? Utveckling? Inveckling? Avveckling? Påveckling? Eventuella kommentarer emottages vänligt men bestämt.

• 

• 

Det var en gång en liten sköldpadda som klättrade uppför ett träd djupt inne i skogen. Efter flera timmars ansträngande klättring nådde den lilla sköldpaddan till slut toppen av trädet. Han kastade sig ut, flaxade med frambenen för att slutligen kraschlanda på marken. När han hade återhämtat sig något sånär, kämpade han sig upp i trädet igen. Efter flera timmar nådde han toppen, hoppade ut, flaxade med frambenen och kraschlandade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp. Han försökte och försökte, men kraschade hela tiden. Ett fågelpar satt på en gren och tittade på den lilles misslyckanden. Till slut vände sig mamma fågel till pappa fågel och sa:
– Älskling, jag tror det börjar bli dags att vi talar om för honom att han är adopterad.

Om det händelsevis är så att några av mina läsare har några, inte så få, år på nacken, så har de med säkerhet hört berättas den sorgeliga historien om Sixten Sparre och Elvira Madigan. Inte så att dessa läsare nödvändigtvis skulle vara födda före 1889, nej då, inte alls. Men 1889 var det år då Sixten Sparre först sköt ihjäl Elvira Madigan med sin revolver, och sedan sig själv. Sedan har emellertid historien återberättats otaliga gånger, inte minst i Johan Lindström Saxons kända, skillingtrycksvisa: Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann. Sorgeligast är dock denna, den om fröken Madigan.

I akt och mening att avromantisera kärleksmyten om Sixten och Elvira och berätta hur det verkligen var gav Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre, förra året ut boken Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Och på boken bygger ett manus till en pjäs, och den pjäsen såg jag i tisdags på Tokalynga Flying Festival (se tidigare inlägg). Föreställningen ägde rum i ett cirkustält; kongenialt kan man säga, eftersom Elvira Madigan ju var cirkusprinsessa i det civila, lindanserska närmare bestämt.

Föreställningen blandade allvar och skojsamheter på ett förtjänstfullt sätt. I centrum av budskapet står det faktum att Sixten Sparres nesliga brott ledde till ovanskligt elände för Sparres efterlevande fru med två små barn. Dessemellan fanns plats för revykuplettartade sång- och talnummer med god humoristisk potential. Regnet risslade mot tältduken i den tokalyngska skymningen, och där sutto vi publiken, i omväxlande glädjefull gamman och sorgesam begrundan över ödesdigra händelser som timat för 130 år sedan…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•