Kategori: Allmänt

Nu har jag börjat packa för hemresan. Startar 15.30 från Green Bay Airport, mellanlandar i Chicago och Bryssel, landar i Göteborg 17.25 i morgon kväll. Om allt går som beräknat, vill säga. Det blir 26 timmar restid ungefär. Att dra ifrån: de 7 timmar jag vann på hitresan förlorar jag tillbaka nu. Återstår 19 timmar. Plus den tid det som går åt för att ta sig härifrån till flygplatsen (2 tim) och hem från Göteborg. Inget man ser fram emot precis. Betydligt finare och upplevelserikare att åka lastbåt över Atlanten, som jag gjorde 2017.

Det här ska jag skriva i minnesboken innan jag far, tänkte jag. Det är ett s.k. akrostikon, där första bokstäverna på raderna läses vertikalt som titeln på dikten, kan man säga.

To see summer give way to early fall
Hearthealing hopes of the horizonous sky
Epiphany voices of the soughing woods

Life is deep and simple here
All you need is everywhere
Keeping in touch with the starlit night
Eating and drinking the sunwarmed day

Emerald leaves still, every one of them seriously taken
Xylophones of migrating birds in the air
Pockety picking of acorns and cedar cones
Every scooting little squirrel joyfully doing its duty
Roaring of the mighty Michigan waves
Intimate whispering of the lilting wavelets
Extracting all of nature’s tasty sounds and sights
No man nor woman is an island here at the
Cureton Cliffs where timeless life can be lead in the lee of
Everlasting moment memories of what was, is, and once will be

P.S. Mina vänner, som jag bor hos, heter Cureton. D.S.

P.S.2 Kolla gärna in resultatet av vad jag ägnat mig åt mycket under mina dagar här, fotostrosning nämligen. Bland det bästa jag vet nuförtiden. Finns att se i albumet SummerFall in Door County, på Flickr. D.S.

Visst går det att översätta bilder till känslor, eller hur?

Sorg kallar jag den här:

Men den kan inte få stå oemotsagd. Jag är ju en gladlynt och optimistisk typ, som ni vet. Så här kommer lite hopp:

Å det kan ingen hjälpa, det får gå hur det vill, jag öser på med en dos skönhet också:

Skulle ni ha lust att se mer bilder av samma fotograf, så kan jag tipsa om mitt nya album SummerFall in Door County på Flickr; ett klick på den blå länken och ni är där.

Dagen var grå. Men den som lade sig ner på marken och kikade in under ormbunkarna kunde förlora sig i det hemliga gröna ljusdunklet tills hen varken visste ut eller in. Bara att det var magiskt…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

… för att växa:

Men ändå, det går inte att komma ifrån:

Allas Eder Atlas har just lyft ner himmelen, i form av ett gigantiskt stenblock, från sina axlar, och satt ner den på marken för att få vila en stund.

Inte? Nej, det gör inte jag heller. Kan det vara the eye of passion? Eller nåt…

Denna fox snake låg på vägen, lätt skadad. Han gav mig onda ögat när jag närmade mig på knä och ville ta bilder. Och det kan man ju förstå, mitt beteende liknar ju folk som filmar olyckor och liknande med sin mobiltelefoner, i stället för att hjälpa till. Men jag vågade inte försöka få undan honom från vägen, där han ju riskerade att bli överkörd igen; var rädd för ett supergiftigt utfall.

Förresten var det nog inte onda ögat jag fick, bara en kyligt främmande ickeblick från en alternativ verklighet…

Allt är inte bara elände med den globala uppvärmningen. En trolig positiv effekt av densamma är att vi ända här uppe i nordvästra delen av Wisconsin kan få njuta åsynen av pelikaner, hornpelikaner närmare bestämt; majestätiskt flygande (2,70 m vingbredd) eller lättjefullt simmande i Lake Michiganska vatten. Detta var otänkbart när jag var här för första gången för cirka 20 år sen.

Den här gången har jag hittills dock enbart siktat ett enda exemplar. Kan bero på att de dragit söderut redan, eller också handlar det om den just nu härjande dödligt smittsamma fågelinfluensan. Anyways, den här paddlade runt utanför hamnen i Gills Rock igår morse:

P.S. Det där med positiv effekt var gravt ironiskt menat… D.S.