Tomas tvivlaren?

I morgon, 21 december, är det Tomas dag. Min namnsdag med andra ord; J.T. ni vet, Jörgen Tomas and all that. Nu finns en Jörgen-dag också i almanackan (9 juli), men så var det inte förr i tiden. Då var det Tomas-dagen som var min dag – om man nu bryr sig om sånt, vilket jag knappast gör, normalt sett. Men idag fick jag, om än långt ifrån någon lidnersk knäpp, så dock en liten ryckning i de små grå cellerna. Därav följande:

Tomas får ibland det från Bibeln härrörande epitetet tvivlaren. Är jag en sån Tomas tvivlare? Nja, aposteln Tomas var inte vilken tvivlare som helst, google-lärde jag mig just. Jag citerar ur Wikipedia: Tomas […] var en reflekterande och prövande ande som i sitt inre måste kämpa sig till visshet, men sedan också var orubblig i sin tro och beredd att dö för den. En sådan Tomas tvivlare vill jag gärna vara!

Nu har jag kämpat mig till visshet om att från och med i morgon, Tomas-dagen, vänder mörkerljuset-året mot mer och mer dag, mindre och mindre natt. Inte för att jag har något emot mörkret i och för sig; det finns en vila i mörkret, en möjlighet till kravlöst, mysigt kurande. Men förändringen, växlingen är härlig, inte sant? Tänk om det vore mörkt hela året – eller ljust! Trist. Årstidernas spel ger energi.

Idag gick solen ner 15.21 vid Borås horisont, i morgon 15.22. Soluppgången ligger lite efter solnedgången i växlingen, så det är först på fredag, 23 december, som dagen blir längre, närmare bestämt 4 sekunder längre.

Ei-ya!
Solen vänder om
Ljuset kommer åter
Och vi ler och gråter
Och vi ler och gråter

Hur ska det gå med allting?

Hade just sett på skidskytte, damernas masstart, från Annecy i Frankrike igår. Jag hade stängt av ljudet, för ibland blir jag så jäkla trött på dessa upptrissade sportkommentatorer. Ok, tävlingen över, gick så där för svenskorna; Elvira Öberg fyra tror jag.

Så vad gör jag nu? En timme kvar till VM-finalen i fotboll. Har absolut ingen lust att kolla in ”uppsnacket” inför matchen. Det är för viktigt för mig, den här gången. Min vän Leo spelar; jag vill så innerligt gärna att han får vinna matchen. Argentina bryr jag mig inte så mycket om; inte mer än något annat land i alla fall. Men att min vän Leo vinner… Vi har varit ihop sen 2005 ungefär, delat triumfer och nederlag.

Så jag zappar runt lite mellan vad som bjuds på nätet. Hamnar på SVT kortnyheter eller liknande. ”ÖB Micael Bydén delar Jens Stoltenbergs bedömning, att risken för ett storkrig mellan Ryssland och NATO är stor”, får jag plötsligt veta. Föranleds av att ett par explosioner ägt rum på ryska flygbaser, långt från den ukrainska gränsen; eventuellt, troligen kanske, orsakade av ukrainska drönare – såvida inte Putin-regimen hittar på alltihop för att få en anledning till att eskalera kriget!

Det har ju blivit så, att man inte tror på någonting som sägs av Putin och hans anhang. Ok, visst kan vi vara i någon mån förledda av västmedias vinkling av vad som händer i kriget. Men vi kan vara helt säkra på att Putin (och lögnhalsen Lavrov m.fl.) säger precis det som passar dem för tillfället. De blånekar och blåljuger det ryska folket och alla andra rakt upp i ansiktet, det är visat och bevisat många gånger. Bara benämningen på invasionskriget, masscivilamördarkriget: ”en speciell militär operation”. Fy fan, säger jag.

Vladimir Putin och hans mördarband beter sig som grottmänniskor!

De klär sig i kostym och slips ibland, ytligt sett kan de associeras till 2000-talet. Men skenet bedrar. Innanför skalet är de överblivna stenåldersrelikter av homo sapiens, styrda av reptilhjärnor.

Hur lång tid har förflutit sedan homo sapiens levde i grottor? Osäker på detta; några tiotusentals år så där. Och lik förbannat har vi här en nutida stat med 145 miljoner invånare, världens i särklass största land till ytan, som styrs av ett gäng grottmänniskor. Under enväldigt befäl av grottmänniskotyrannen själv, Vladimir Vladimirovitj Putin!

Det är, med förlov sagt, alldeles för jävligt.

Förresten, när jag tänker efter fanns det säkert en hel del grottmänniskor som var helt ok, rena hedersknyfflar kanske. Lite primitiva med våra mått mätt kanske, men ändå sjyssta, typ. Som Karl-Oskar sa i diskussion med sin idealistiske bror Robert, när de närmade sig Amerika på emigrantskeppet: ”Dä finns nog en å annan skitstövel här mä.” Tror han menade, att skitstövelkoefficienten är mer eller mindre konstant, vilken grupp människor vi än studerar. Och hedersknyfflarna bildar motvikt mot skitstövlarna, för balansens skull. Och så kan man bara hoppas, att resten, alltså medelmänniskorna, är kloka nog att utse någon eller några ur hedersknyffelgruppen till sina ledare.

För när skitstövlarna får oinskränkt makt över liv och land – då blir det livsfarligt…

P.S. Egentligen är jag lycklig och glad som en lärka idag. För det gick ju vägen till slut igår, för min polare Leo och hans polare, ni vet. Men texten om detta historiska event (händelse på svenska) är ännu inte färdig. Återkommer, jag lovar. D.S.

Är detta verkligen en “gynnare”?

Jo, för det ligger nära till hands (åtminstone för mig) att utnämna den här lille vinterkämpande rödhaken till en gynnare. Varför det? undrar ni kanske. Jo, eftersom det liksom låter så mysigt och gulligt, lite småroligt så där.

Men om man kollar lite på synonymer till gynnare på nätet, så hittar man sådant som filur, skojare, gunstig herre, skälm, rackarunge, rackare, kanalje (förutom den andra huvudbetydelsen, synonymt med välgörare). Finns det någon som helst anledning att tro att dylika karaktärsdrag utmärker den här tappre knatten (!)? Jag bara frågar…

Dock, jag gläder mig åt att vintervädret, enligt vanligtvis pålitliga meteorologiska prognoser, snart ska bli lite mildare. Då kanske vår lille krabat (?) inte behöver hålla till i omedelbar närhet av en massa bematade feta gräsänder vid Kransån. Han borde hålla sig för god för det.

NFT

Varsågoda! Här får ni fyra NFT, dvs. Non Fungible Tokens:

P.S. Har googlat på’t, men jag fattar inte heller riktigt vad Non Fungible Token, NFT, betyder… Bara att det är trendigt och digitalt, konstnärligt och märkvärdigt, och dyrt som fan ibland… D.S.

Övning i anföringsteknik och styckeindelning

Uppgift:
1) Markera de talade replikerna i nedanstående text. Använd antingen talstreck eller anföringstecken genomgående.
2) Styckeindela texten, antingen med indragsteknik eller med blankradsteknik.

4 pöter

De tre herrarna klev mödosamt uppför den långa, smala trappan. Flåsande stod de så slutligen framför den oansenliga lilla dörren. Erik GG tog till orda: Fan, vad han bor risigt i alla fall den gode Erik Johan! Tja vad kan man annat vänta sig, med ett sånt lever­ne, muttrade Esaias och klådde sig på den kalnande hjässan. Han gör ju inte annat än super och opierar. Nummer tre i sällskapet, en mystisk typ med hög panna och antydan till underbett, knackade på och sa lugnt: Nå, nå go vänner. Så olycklig som Erik Johan är, skulle det föga förvåna om han missbrukade än mer. Någon förnöjelse må han väl ändå få ha! Ja, åt helvete går det, sanna mina ord! sa Erik GG olycks­bådande. Nu öppnades dörren knarrande. En liten man kom till synes, håret i stripor, kläderna i trasor. Nå så äntligen. Jag satt och blev riktigt över mig given medan jag väntade. Tror ni jag har obegränsat med tid? undrade den lille mannen. Jag ska säga att jag tror knappt jag över­lever vintern. Jag har förresten stämt möte med förruttnelsen; hon är min älskade brud. Fram mot natten kom de fyra vännernas samtal att röra sig om vem som hade störst förutsättningar bli klassisk, ihågkommen av historien. Esaias sträckte stolt på sig och deklamerade: Det sköna är evigt! Ingen behärskar versen som jag. Jag är ju redan en levande legend, för fan! Var inte så stor i korken Esaias. Tänk dig en gym­nasieklass på 1980–talet i t ex Borås. De kommer att uppskatta mina korta, formmässigt enkla dikter. Min trygga livsfilosofi kommer att gå hem, hos dessa vilsna ungdomar, var så säker, genmälde Erik GG. Men Erik Johan slog till ett flatskratt där han halvlåg i soffan: Ha, torra nyklassicister och göter! Min olycka och för tidiga död kommer att försäkra mig odödlighet. Dessa boråsungdo­mar kan inte undgå att beröras av mina genuint romantiska känslostormar; de skall älska att vältra sig i min olycka. Ja, govänner. Kanske blir det trots allt jag som drar det längsta stråt, småskrockade den gåtfulle högpannade. Jag menar, jag är ju faktiskt en mästare i alla genrer, forsatte han sjävmedvetet. Romantisk poesi: inget överträffar mina Songes. Romaner med spännvidd från mitt romantiska mästerverk Drott­ningens juvel­smycke till mitt realistiska mästerverk Det går an. Jag är helt enkelt långt före min tid, men det fattar förstås inte ni, sopprötter!

P.S. Vilka fyra författare är det som samtalar? D.S.

Snygg vingspegel

Ditt nöt, ditt nöt! skreks det från eken när jag trädde ut i den bistra decemberskymningen. Det var nötskrikan som hade sedvanligt skräniga synpunkter.

Men en vacker vingspegel har hon ändå, det får man ge henne; blåskimrande snygg, näst intill lite prålig:

Leo och jag

Jo, vi har faktiskt varit ihop i nästan 20 år, Leo och jag (Messi alltså, om nån fåkunnig inte fattade det). Vi lärde känna varandra 2003-2004, då han debuterade som spelare i Barcelona, jag som tevetittande fan till klubben. Såg direkt att den där lille gynnare var något alldeles extra. (Skulle med framgång kunna ha jobbat som fotbolls-coach faktiskt; lärde mig det viktigaste av morbror Georg från Rydöbruk. Han coachade Rydöbruks IF [även om ingen mer än han själv visste om det].)

På den tiden var hans specialitet att göra långa dribblingsräder, gärna följda av skott i mål med vänstern. Han var blixtsnabb, med superlåg tyngdpunkt, vilket gjorde att han kunde finta och ändra riktning kvickare än någon annan. Och så hade han ju tekniken, målkänslan och speluppfattningen. Nuförtiden är hans största styrka antagligen hans geniala framspelningar och genomskärare. Han tar det lite lugnare, med ålderns (35) rätt. Han har vunnit Balon d’or sju gånger, senast 2021. Han är världens genom tiderna bäste fotbollsspelare (divan Cristiano Ronaldo kan slänga sig i väggen; han kan göra mål, det är allt).

Leos och mitt vänskapsförhållande blev särdeles intensivt åren 2009-2012 ungefär, då Barcelona var världens bästa fotbollslag; förutom Messi, med spelare som Iniesta, Xavi, Puyól, Piqué, Valdés, Busquets, Pedro, Henry, osv. 2009 och 2011 vann laget alla turneringar de ställde upp i: La Liga, Spanska Cupen, Spanska Supercupen, Champions League och VM för klubblag. Men alla vunna matcher var på sätt och vis en bisak; det var det underbara spelet jag förälskade mig i. Det var härliga tider…

Bryr mig inte så mycket om Argentina egentligen, men eftersom min vän Leo spelar där, så engagerar jag mig ändå i stora turneringar, som nu pågående VM i Quatar (fy fan för Fifas korrumperade mutkolvar och girigbukar!) t.ex. En skräckförtjusande kväll igår med andra ord, till slut med lycklig utgång. Jag var tvungen att lämna efter att Nederländerna hade kvitterat med matchens sista spark (efter att Leo medelst en genial assist och ett straffmål sett till att A ledde med 2-0 när det var 20 min kvar.). (Hur i helvete kunde för övrigt mitt gamla hatobjekt domare Lahoz komma på att lägga till hela TIO minuter! Det hade ju knappt varit några spelavbrott!) Visste att förlängningen skulle bli olidlig. Straffarna också, men till slut så gick det vägen.

Vår dröm om ett VM-guld att kröna karriären med lever, Leos och min…